Dags att lyfta

Efter en total genomklappning som bara Roma kan lyckas med så tog Ranieri till slut sitt förnuft till fånga och avgick. Tack och äntligen. Man kan aldrig skylla dåliga resultat på enbart tränaren, men man kan samtidigt inte ha en tränare i ett Serie A-lag som totalt saknar spelsystem, fingertoppskänsla och förmåga att motivera och stärka sina spelare.

Gamla hjälten Vincenzo Montella tar nu över, men gammal och gammal... känns inte som alltför länge sen han var aktiv. Det lilla flygplanet har alltid varit en personlig favorit och jag hoppas mer än jag kanske egentligen tror på att det här kommer bli bra.

Stabilitet, eller ja...

Se bara så stabilt det ser ut! Dock var det inte stabilt nog, vi förlorade båda matcherna och råkade dessutom ut för en skada på vår skip (Tove), men roligt var det! Andra matchen förlorade vi faktiskt bara med 9-4 vilket ändå inte är så dåligt med tanke på att gubbarna vi mötte säkerligen spelat i bra många år... vi har ju åtminstone framtiden för oss!

Stormen, En familj och nu rullar livet på!

Ja, den här bloggen är ju numera tragiskt försummad. Antingen händer det ingenting, och då skriver jag inte av den anledningen, eller så händer det så mycket att jag inte hinner skriva. Eller i sanningens namn, är för trött och lat för att skriva. Den senaste veckan har det i alla fall varit fullt upp, trots att jag gått och blivit sjuk. Föga förvånande för övrigt, bara någon nämner ordet februari är ju tyvärr tillräckligt för att jag ska börja känna mig deprimerad och allmänt svag. Nåväl, positivt tänkande nu!

I en kombination av tillfälligheter och en vilja att piffa upp januari/februariskiftet lite hade jag bokat in tre Dramatenföreställningar på åtta dagar (lugna, det är inte alls mycket - i april kör jag tre dagar i sträck!). En handelsresandes död har ni redan fått recension på, och i tisdags var det dags för Shakespeares Stormen, med namn som Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Jonas Karlsson, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari och Hans Klinga. Bra namn såklart men man är ju lite bortskämd, så den stora behållningen var trots allt att sitta på scenen! Riktigt läckert och annorlunda. Var lite orolig för att man mest skulle se skådespelarnas ryggar men de hade löst det riktigt snyggt och förutom lite problem att höra allt som sades i början, då flera av aktörerna befann sig ute i salongen och till och med uppe på balkongerna, gick det smärtfritt. Det var även några riktigt häftiga scenografiska nummer (Jonas Karlsson kom upp ur golvet, Stina Ekblad svävade över scenen och folk utklädda till gudar på enorma styltor) som det var extra kul att se på så nära håll. Stormen tillhör kanske inte i mitt tycke Shakespeares bästa verk, men det var en bra uppsättning med en del komiska inslag som helt klart var värd entrépengen.

Begynnande förkylning till trots jobbade jag på torsdagen, och det skulle jag ju med facit i hand kanske inte ha gjort. Totalt däckad hela fredagen. Det ganska kraftiga ljuset i mörkret var dock tentaresultaten från Civilrätt 2 och 3, det vill säga hela höstterminen. Högsta betyg i båda kurserna, så nu känner jag åtminstone tillfälligt att jag är på banan igen och fick lite extra vilja och kraft att ta mig igenom fastighetsrätten.

Med tanke på mitt halvt döda tillstånd i fredags var det inte utan att jag var lite rädd att missa lördagens föreställning, En familj. Om det var det faktum att jag sovit i stort sett hela fredagen eller att tanken på Dramaten gav mig nya krafter låter jag vara osagt, men jag mådde i alla fall riktigt bra i lördags. Pjäsen var helt, helt underbar! Gud, gå och se den om ni kan och hinner! Marie Göranzon i huvudrollen var fullkomligt fenomenal. Tveklöst en av de bästa insatser jag sett på Dramaten - kanske den bästa, även om det är svårt att jämföra och jag rankar Johan Rabeus i Den girige väldigt högt - och hon framstår mer och mer som Dramatens solklara leading lady (vi får väl dock avvakta och se om Lena Endre tänker spela något i höst och isåfall sno åt sig den titeln). Övriga ensemblen var också den fullständigt briljant. Börje Ahlstedt var magnifik, kommer sakna snubben trots att han säkerligen är outhärdlig att arbeta med. Ingela Olsson var precis så bra som hon kan vara och Kicki Bramberg var en stor positiv överraskning. Thomas Hanzon var sitt vanliga charmiga jag. Varför är han inte 20 år yngre, va? Eller åtminstone 15. Bah. Pjäsen i sig var också den riktigt välskriven. Allvarligt tema som framställdes på ett komiskt och mycket underhållande sätt. Ja, jag är faktiskt fortfarande så lyrisk att jag inte riktigt kan formulera mig bra. Spring till Dramaten och köp biljetter nu!