Att sköta ett hem

Suck, bevisligen sköter inte huset sig självt. Inte hunden heller för den delen. Min mamma och lillebror har åkt till en kompis i Norrland, och pappa jobbar. Summa summarum, jag är lämnad att sköta hus, hem och hund. Än så länge går det faktiskt ganska bra. Titti har varit ute flera gånger, jag har lyckats tillreda och få i mig dagens mat, och dessutom lagat morgondagens lunch. Titti har fått både mat och medicin, blivit kammad, och blommorna har fått vatten. Lite rädd att jag i min iver att vattna råkade dränka ett par av blommorna, men det är en petitess i sammanhanget. Det här går ju finfint!

Så för att vara en extremt långtråkig och meningslös dag så har den faktiskt gått ganska snabbt. Det är dock oerhört bittert att vara hemma och inte kunna åka till stranden när det är en av årets varmaste dagar. Nåväl, man kan inte få allt. Ikväll blir det någon film (väljer mellan Marie Antoinette på Canal+ och Harry Potter) framför TV:n tillsammans med den glass som blev kvar från gårdagen. Perfekt.

En riktig man!

Marco Motta, vilken man! Vilken utstrålning, vilken karisma, vilken charm! Hoppas han spenderar mååånga år i Roma...

If I could turn back time

"Harry, suffering like this proves you are still a man! This pain is part of being human -"

"THEN - I - DON'T - WANT - TO - BE - HUMAN!" Harry roared, and he seized the delicate silver instrument from the spindle-legged table beside him and flung it across the room; it shattered into a hundred tiny pieces against the wall. Several of the pictures let out yells of anger and fright, and the portrait of Armando Dippet said "Really!"

"I DON'T CARE!" Harry yelled at them, snatching up a lunascope and throwing it into the fireplace. "I'VE HAD ENOUGH, I'VE SEEN ENOUGH, I WANT OUT, I WANT IT TO END, I DON'T CARE ANYMORE -"

Har just läst ut tyska versionen av Order of the Phoenix, och ovanstående citat från den engelska utgåvan är ett av mina absoluta favoritcitat i serien. Älskar Harrys smärta - det finns något så otroligt barnsligt, naivt, men samtidigt fruktansvärt vackert i hans ord att han är trött på att vara mänsklig. Älskar för övrigt OotP just för att den är en så tydlig skiljelinje mellan barndom och vuxenlivet i serien. Visst, Harry var totally awesome redan i de fyra första böckerna, och det finns en del riktiga djupingcitat och sånt redan i PS, men Sirius död är verkligen startskottet för den mörka, råa verkligheten.Visserligen är Cedrics död i GoF otroligt rörande också (jag tror jag har sett filmen minst ett tjugotal gånger, och det finns inte en gång som jag INTE grinat när Harry kommer tillbaka till Hogwarts med Cedrics kropp), men Sirius är den första karaktären som dör som de flesta läsarna verkligen bryr sig om. Eller framförallt, den första karaktären som dör som Harry verkligen, verkligen bryr sig om. Uääh jag blir sentimental och sorgsen nu.

Dessutom var det efter OotP som jag verkligen blev en stor HP-nörd. Älskade böckerna redan innan, men efter den blev jag verkligen fanatisk. Och Harry har ju minst sagt påverkat mitt liv, så...puuh. If I could turn back time...

Ni lämnar era kära där ni fann dom

Och vi blir fler och fler som

Äcklas mer och mer

Jag sörjer över det som sker

Det är fantastiskt moget att ignorera problem, att hantera minsta tillstymmelse till kritik genom att hugga tillbaka som en femåring. Blundar jag, så finns dom inte.

Mina glädjeämnen i livet just nu:

* Tove - underbart att träffa henne igen, trots att hon totalägde mig på Singstar. Uppenbarligen är jag helt ur form.

* Min iPod - föredömligt tunn och härligt blå. Dessutom fylls den mer och mer med awesome musik, vilket är, tja, awesome. Känner att jag är bra på att uttrycka mig för tillfället...

* Den otroligt välsmakande hallonsorbeten (ööh bestämd form på det? Jenny?) som står i frysen och hoppas att min mamma inte får syn på den.

................

Slut på glädjeämnen....

NOT! För vad såg jag just i inkorgen om inte en uppdatering på en av mina favorit-fanfics? Nu blir det på med bra musik, luta mig tillbaka, och sjunka ner i familjen Blacks fascinerande värld!

Du måste finnas, du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Konserten igår var precis sådär magisk som man visste att den skulle vara. Inte ens asdryga Ericsson (aldrig mer en av deras produkter!) som inte lät oss fangirla nära scenen, eller den fruktansvärda kylan, kunde förstöra kvällen. Lite "ojdå, hur ska detta gå?"-känslor när Gunilla skulle ge sig på Du måste finnas - det är ju Helens låt! - men det gick finfint.

I övrigt undrar jag bara om det blivit lite av en sport att sno Vinnaren - först Meryl och nu Tommy? Älskar Tommy Körberg, men med lite trist arrangemang blev hans version av The Winner Takes It All mest en uppvisning i fantastisk sångteknik, och inte så känsloladdad som den är med Gunilla. Däremot var Fait Accompli i mitt tycke en av kvällens höjdpunkter...förnekar inte att en och annan tår envist trängdes tillbaka under den.

Idag har jag mest fixat med min iPod som kom igår. Unnande mig en i studentpresent och är lite småkär i den. Lite jobbigt att lägga in massa bilder manuellt bara, men det ska nog funka!

Ni spelar alla roller så bra

Idag blev helt annorlunda än jag hade tänkt mig, dock till det positiva! Lagom trött och uttråkad redan när jag vaknade tvingade jag mig ur sängen runt ett och åt frukost...länge. Kommer till slut upp till mitt rum igen och ser att Cissi har ringt. Ringer upp, och en halvtimme senare sitter jag på pendeltåget mot Stockholm. Intensiv start på dagen.

Årets första mjukglass blev det utanför Cirkus, men den brändes minst sagt bort (hoppas jag...) genom en närmare två timmar lång promenad, Djurgården runt, med Cissi och Emma. Hur vackert och idylliskt som helst. Därefter blev det fyra timmar på Grönan med femkamp (totalt mosad blev jag, men jag vann iaf hästkapplöpningen!), mat vid vattnet, ett åk i Kvasten och Jetline samt lite Buzzspelande i Playstation-huset med nämnda tjejer och Annika. Helt perfekt dag, musikaltjejerna är mina lyckopiller. Imorgon blir det en tur till Fjäderholmarna och på kvällen gratiskonsert med Gunilla Backman, Tommy Körberg och Sarah Dawn Finer. Tror morgondagen har stor potential!

(Ni spelar alla roller så bra, men lura för guds skull inte er själva att tro att jag inte genomskådar er gång, på gång, på gång).

Ibland blir det löjligt tydligt vilka som är ens riktiga vänner.

Every now and then I fall apart

Usch, jag känner att jag inte har något att skriva. Luften har helt gått ur mig, och idag kom jag på mig själv med att önska att jag inte alls hade sommarlov. Saknar StaR. En historiedokumentär eller en riktigt episk Britta-genomgång är vad som skulle behövas för att piffa upp tillvaron lite. Igår var dock en mycket trevlig dag - träffade Kristian för första gången på ett halvår, och med honom har man aldrig tråkigt. Vi lagade en hysteriskt god sallad och en ännu godare rabarber/hallonpaj, och sen gick vi på bio och såg Last Chance Harvey. Jag fick välja film, och den tog jag helt för att Emma Thompson och Dustin Hoffman spelade huvudrollerna. Rätt bra film - ingen som kommer gå till historien, men lagom engagerande och ganska söt.

Egentligen är jag sugen på att skriva, har flera rätt okej HP-fanfictionidéer. Tyvärr har jag samma problem som Tove beskriver på sin blogg. Tankarna rinner igenom mitt huvud otroligt mycket snabbare än vad fingrarna förmår att få ut dom, och när jag redan har allt klart i huvudet orkar jag inte trycka ut det på skärmen.

STANLEY CUP!

Fan vad skönt att åtminstone någonting gick rätt! Fangirlen i mig fick gåshud när Mario Lemieux kom ner på isen och lyfte bucklan. Det finns bara en Super-Mario - dock duger Sid the Kid, Evgeni Malkin och ett dussin till rätt bra idag, dom också.

Sämsta provet ever!

Har jag någonsin presterat sämre på ett prov? NEJ. Blev jag godkänd? JA!

Seriöst, teoriprovet gav mig hemska Matte B-geometriavsnittet-vibbar. Tankar á la"inte en jävla aning, fy fan vad sämst jag är, MISSLYCKANDE, MISSLYCKANDE, MISSLYCKANDE! Fan vad VÄRDELÖS jag är!" kom i mängder. Största ångesten någonsin sekunden innan jag klickade på "avsluta prov". Sedan: största lättnaden någonsin. 56/65, godkänt går vid 52...

Det faktum att jag vaknade vid sju i morse och hyperventilerade för att jag var nervös och hade prestationsångest känns däremot inte jättebra. Något säger mig att jag kommer totalkrascha in i en vägg snart om jag inte lär mig tagga ner lite.

Jag hoppas att flytet håller i sig nu bara och att jag klarar uppkörningen imorgon. Hoppas hoppas hoppas!

tillägg!

Tack vare mina otroliga kunskaper i tyska (...) har jag nu lyckats läsa mig till att Carolin Fortenbacher klarar av FEM oktaver! Det är rätt sjukt! Linnea, som är superduktig på att sjunga och har gått musikallinje på gymnasiet, klarar av tre. Själv är jag glad om jag träffar någon ton rätt...fem oktaver...stört.

Second Best!

Om jag någon gång råkar vara i Tyskland när den här Donnan har en konsert, då jäklar ska jag gå på den! Carolin Fortenbacher var namnet, och herregud vilken pipa hon har.

STUDENTEN!

Okej people, formeln för en lyckad helg:

Ta studenten+ gå ut gymnasiet med 20,0+mottagning med underbara människor+mängder av god mat+gå betald utbildning på nya jobbet+träffa musikaltjejerna+se världens bästa Gunilla plus Sussie och Charlott = TOTAL LYCKA!!

Studenten var helt fantastisk. Dagen inleddes med Champagnefrukost hemma hos Martin. I stort sett hela klassen plus vår galne mentor Åström, aka Profeten, var där och det var riktigt trevligt. Därefter bar det av till skolan för fotografering. Vi joinades av naturarna och glädjeskriken var många. Sedan följde studentlunch med betygsutdelning (känslan av att få ett slutbetyg med 2600 poäng MVG är obeskrivlig), och sedan färd till kyrkan. Programmet där kändes kortare än vanligt, men det kanske var för att jag ville hinna njuta av varenda sekund. Fick dessutom två ämnesstipendier, i svenska och ekonomi. Mina älskade vänner var mycket nöjda med att jag fick det i svenska, men tyckte att ekonomi nästan var matte...pttfff!! Efter kyrkan var det dags för båtfärd och slussning... jublet ville aldrig ta slut. Så himla mäktigt, sånt man aldrig kommer glömma.  Själva utspringet på Marenplan sen var helt obeskrivligt.

Givetvis åkte vi flak också! S06 regerade såklart med "CASH IS KING VA"-budskapet och det var ordentligt drag på flaket. Klarade kläderna hyfsat och THANK GOD för mösskyddet! Tyvärr blev det ju lite halt efter ett tag samtidigt som folk var lagom dragna, så mina fötter trampades det på rätt rejält ett antal gånger... börjar förstå varför fotbollsspelarna skriker så enormt när dom blir stämplade. Smärta. Men det var det värt!!

Mottagningen sen var underbar, jag begränsar mig till att säga TACK till alla som kom, skickade blommor etc, och TACK för alla presenter! Ingen och inget nämnt, ingen och inget glömt.

Så, igår var jag på Primadonnor på Hamburger börs för första gången.. SÅ värt det! Det bästa av allt är ju nästan att jag betalade HUNDRA kronor för det, och vi fick SITTA (var egentligen ståplatsbiljetter) LÄNGST FRAM! Är inte det en seger eller!? Själva showen toppade dock detta. Helt sjukt bra. Hur mycket skratt som helst, hur bra sång som helst, hur SNYGGA som helst! Vadå 45-årskris...

Gunilla Backman är och förblir den sanna Donnan, och landets bästa sångerska. Så är det bara. Peace!

Sei bereit, Sternkind

Just nu är tagghetsfaktorn uppe på 110%. Idag slet klassen (läs: Sandra) i fyra timmar med att fixa i ordning vårt flak, och det kommer bli STÖRT snyggt! Hoppas bara att det blir uppehåll och hyfsat varmt iaf. Idag sög vädret och vi var inte direkt avundsjuka på Igelsta (skolan vi delar lokaler med) som tog studenten idag.

Samtidigt som det ska bli helt underbart att äntligen ta studenten är det lite småsorgligt också. Kommer som sagt sakna klassen och skolan rätt mycket. Svårt att greppa att jag aldrig mer kommer sitta och halvsova under Lars Mohlins genomgångar på måndagmorgonen, komma in i ett klassrum efter en av Brittas lektioner och undra vad i helvete hennes klass haft för sig (alltid kokhett och luktar skit), aldrig mer skratta åt Åströms barnsliga förtjusning när han ska visa den femtielfte filmen i ordningen. Aldrig mer sucka åt att S06 återigen misslyckats med att få halva klassen att närvara, aldrig mer tvinga i sig halvtaskig skolmat. Poooh. Svårt att förstå.

StaR no more.