Let go, there´s nothing else to do

Imorgon kommer jag att se en Harry Potter-film för allra sista gången. Inget mer av Daniel Radcliffes utbrott, Emma Watsons höjda ögonbryn, Rupert Grints förvirrade ansiktsuttryck eller Alan Rickmans viskande röst. Om ungefär 27 timmar är det över.

Ja, jag kommer gråta. Ja, det här är mer än en påhittad berättelse för mig. Filmerna kan förvisso inte jämföras med böckerna, men det är någonting som påminner mig om så oerhört mycket. Det är historien om min barndom, om allt det jag är och allt det jag borde vara. Det är ingenting jag kan förklara i ord - en gång i tiden närde jag en illusion om att jag kunde skriva, att jag var bra på att formulera mig, men den är borta.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv. Ena stunden är jag helt inne på att flytta till Stockholm och bara köra järnet på juridiken, för att minuten senare bara vilja fly och tänka att jag borde ta första bästa plan till London. Ibland har jag sådan längtan bort från den här stan att jag tror jag ska kvävas, för att sedan tycka att den ändå är ganska uthärdlig.

Den här bloggen har varit ganska tyst under en längre tid, och jag tror att den får förbli det. Åtminstone för ett tag. Kanske upptäcker jag efter några dagar att jag har massa mer att säga, och kanske blir det här det sista inlägget. Jag skulle dock inte tro det för emellanåt är jag en pinsamt sentimental människa.

I'll never let go.