Man har väl någon sjukdom eller så

Efter att ha gått upp 05.20 en söndag, åkt till Uppsala, tillbringat sisådär åtta timmar på curlingisen, och bland annat blivit förödmjukad av ett manligt f.d. elitserielag med basketsiffrorna 15-2, så kanske motivationen inte direkt borde vara på topp. Tvärtom borde man väl fråga sig varför i helvete man håller på med det här - varför var jag inte hemma och sov till åtminstone nio, pluggade inför stundande tenta (HJÄLP! Paniken börjar komma. Borde ha pluggat mycket, mycket mer i september och oktober...), åt en god söndagsmiddag och spenderade kvällen framför TV:n? Men, peppar peppar, jag är supernöjd med gårdagen och är om möjligt ännu mer taggad på kommande träningar och matcher! Nu kan det ju faktiskt bara gå bättre! Eller ja, teoretiskt sett kan vi ju torska ännu större, men det finns det ingen anledning att tro. Kul var det i alla fall att spela i en jättefräsch hall (den i Sundbyberg är dessvärre något nedgången) och på riktigt snabba isar, även om det föranledde vissa problem med fartkänslan.

Nu är det bara att träna som tusan inför kommande matcher - nästa sammandrag är i Danderyd 13 februari. Kom gärna och heja då!

Direkt från en lunch...

Alltså, som 19-åring är det ju fullständigt barockt att gnälla om att man börjar bli gammal. Vore man kille hade man väl knappt kommit ur målbrottet. Följande lilla episod från gårdagens lunch på jobbet, som jag avnjöt tillsammans med två relativt nya kollegor, kan jag dock inte beröva er.

K1, ca 50 år: Men hur gammal är du Christine?

Jag: 19, fyller 20 nu i december.

K1: OJ! Nejmen... jag trodde du var runt 30!

Tystnad.

Kollega 2, född 1985: Neeej inte så gammal, men som jag, runt 25!

Jag: Hahaha... ojdå.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Bör man ta det som en komplimang och se det som att de överskattat min ålder p.g.a. min otroliga mognad, eller ska man ta det som att jag tyvärr redan nu ser ut som en yngre tant och bör frukta den dag jag är 30-35 på riktigt, och då kanske ser ut som 50?

I used to think I was smart

Ja, efter att ha plöjt 200 sidor köprätt på ett dygn börjar jag så smått ifrågasätta mitt eget omdöme. Varför valde jag det här egentligen? Så korkat. Borde ha läst Matte D (huh, förvisso en jobbig tanke), sökt in till Handels, varit lagom seriös i tre år och sen skaffat mig ett hyfsat välbetalt ekonomjobb. Hade varit ett rationellt beslut. Inte så himla roligt alla gånger kanske, men uthärdligt och betydligt lättare. Alltså... memo to self. Tänk efter före. Slita vara så jäkla bergssäker på allt.

Fan, jag tycker ju egentligen att det är roligt med juridik. Jag tycker bara inte om att inte känna mig smart. Särskilt inte när jag en än gång har lyckats börja plugga för nära tentan.

Ålderstecken

Om drygt en månad fyller jag 20. Det är helt okej. Vad som däremot INTE är helt okej är att jag börjar bli gammal. Hur ska jag annars tolka det faktum att jag uppskattade en lördagskväll själv (SJÄLV!!!) med "Den girige" på Dramaten mer än senaste Harry Potter-filmen, som de flesta nördarna är helt lyriska efter att ha sett!? Själv kände jag mest "jaha... lite tonårssvartsjuka, lite tältande, nära att bli fångade för femhundrade gången i ordningen".. och SPOILER nu men alltså VAD HÄNDE MED PETTIGREW!? VA!? Beigt försök att skona de yngsta och rädda filmen från 15-års gräns? As if, hur mycket pengar skulle biograferna tjäna då? Alltså.. nej. Inte okej.

Att jag var själv på Dramaten hör för övrigt ihop med att jag köpte biljetten i våras, när de bara släppte biljetter till ett fåtal föreställningar och att gå själv såg ut att vara enda chansen att få se pjäsen. För övrigt var den hysteriskt jäkla bra, solklart det bästa jag sett på Dramaten sen Jane Eyre. Precis min typ av humor, otroligt underhållande men ändå en underton av allvar, och en helt suverän Johan Rabeus som ägde varenda millimeter av scenen. Jag har inte varit så förtjust i honom tidigare vilket troligen beror på att han ofta får spela elaka typer (tänk styvpappan i Ondskan, huh), men åh, jag blev nästan lite kär. Han hade inte ens behövt några motspelare (även om han hade några scener med Marie Richardson, återigen HURRAAA över återkomsten till Dramaten, som var skådespeleri och samspel på högsta nivå - ni vet såna där scener som får en att glömma tid och rum. För övrigt hej hundratusen bisatser - det blir såhär när jag är exalterad. Goethe hade förstått mig!), så bra var han. Åh, Dramaten alltså. I lovett!

Vad som dock inte är okej är att En handelsresandes död på lördag är inställt p.g.a. sjukdom. Aaaah the disappointment! Världens bästa Cissi ordnade dock snabbt biljetter till We will rock you på Cirkus, som ju trots allt är landets bästa teater efter Dramaten, så det blir nog bra ändå! Har dessutom stillat mina Dramaten-cravings (jag såg ju bara två pjäser förra veckan...) med att beställa biljetter till Inferno, som spelas på Unga Dramaten. Har faktiskt inte varit där tidigare så det ska bli kul. Extra roligt är även att en tjej från Södertälje, som min lillebror känner och spelade teater med redan för sisådär åtta-nio år sen, är med i den. Ska bli sjukt roligt att se henne!

Körsbärsträdgården

I tisdags var jag på Dramaten för första gången på alldeles för länge (vilket i min värld iofs motsvarar ett par månader, vilket huvuddelen av befolkningen kanske skulle klassa som relativt frekventa besök...) och såg Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården, som i den här tappningen är regisserad av Mats Ek. Tillägnat mina gamla svensklärare, Jenny och Charlotte, som jag misstänker saknar mig enormt, kommer här lite spontana reaktioner. Jo, de är 100% spontana, även om det har gått en dag emellan. Gårdagen var nämligen så jobbigt intensiv att tiden för återhämtning och eftertanke var lika med noll, men det är en annan historia.

För övrigt är det stor skandal att bloggens rättstavningprogram rödmarkerar "svensklärare". Inte konstigt att dagens ungdom är så kass på svenska när de förbannade ordbehandlarna påstår att korrekt svenska är felaktig.

Så, Körsbärsträdgården då. Pjäsen är skriven 1904 och med största sannolikhet tänkt att spegla sin samtid. I Dramatens uppsättning har däremot handlingen flyttats fram sisådär 100 år i tiden, till några år efter Sovjets sammanbrott. Att försöka modernisera pjäser genom att förflytta dem till nutid (eller åtminstone någon tid som många av oss kan minnas) är på intet sätt ovanligt utan verkar tvärtom vara ganska populärt inom teatervärlden idag. Vad gäller Dramaten så gjorde de exempelvis en modernisering av Hamlet för ett par år sedan, där 1500-tal blev 1970-tal. Tanken med att förpassa handlingen i Körsbärsträdgården är jag dock något skeptisk till. Sovjets övergång till Ryssland med allt vad det innebar finns det säkerligen mycket att berätta om, men tyvärr tycker jag inte riktigt att man har lyckats anpassa manuset efter den intentionen. I tal och handling känns det fortfarande alldeles för mycket tidigt 1900-tal. Det kanske beror på bristande kunskaper om Ryssland - för mig som är född 1990 är det svårt att ha någon egentlig uppfattning om hur mycket efter väst de gamla öststaterna egentligen var - men skulle man nu förlägga handlingen till sisådär 1995 kunde man varit tydligare med de 100 årens skillnad.

Medan jag nu ändå är i gång och gnäller lite vill jag passa på att kommentera på uppsättningens andra svaghet, som jag anser är koreografin. Mycket medvetet har man vävt in en hel del dans, eller för att vara lite mer precis, balettliknande dans, i föreställningen. Det finns garanterat en underbyggd tanke med detta, och vissa av danserna är riktigt bra. Problemet är forumet. Som jag har uppfattat det får de flesta framstående skådespelarna även viss dansutbildning på t.ex. scenskolan, men det är trots allt inte balett de sysslar med. Det är inga problem med trovärdigheten i stora, balliknande scener, men när Marie Richardson och Hanna Alström ska stå ensamma på scenen och utan repliker utföra en mindre balettföreställning känns det, för att uttrycka det snällt, inte helt 100%.

Så över till de ljusa delarna, för dem rådde det faktiskt ingen brist på. För det första tycker jag jättemycket om pjäsen som sådan, och även om jag nyss framförde lite kritik mot att man inte anpassat manus efter den förflyttning i tiden man gjort är jag ganska nöjd att man behållit handlingen intakt. Den enda riktiga svagheten med manuset som jag ser det är att den, liksom allmänt i rysk litteratur, innehåller jobbigt många karaktärer. I övrigt är storyn välskriven och innehåller mycket bra symbolik. Huvudkaraktärerna, som man ändå hinner få en hyfsad bild av, är till övervägande delen så komplexa som åtminstone jag vill ha dem. En stark karaktär kräver ju som bekant dock sin skådespelare, och här är man ju glad att det är Dramatenskådisar som gör jobbet. Huvudpersonen Ljubov Ranevskaja, godsägarinnan som återvänder hem till sin belånade gård med dess magnifika körsbärsträdgård, porträtteras starkt av Marie Richardson. (Här måste jag för övrigt få bryta in med ett mycket spontant HURRA över att hon är tillbaka på Dramaten!!). Hon får med all önskvärd tydlighet fram Ranevskajas irriterande "det löser sig- attityd", där hon fullkomligt kastar pengar omkring sig trots att de inte har råd att betala räntorna på lånen. Man blir fullständigt tokig på människans naiva slösamentalitet, samtidigt som man i slutändan tycker oändligt synd om henne. Uppkomlingen Lopachin, son till en av familjens tidigare tjänare, spelas av en utmärkt Magnus Roosmann. Man borde egentligen gilla karaktären, ha stor respekt för någon som själv tagit sig ur underklassen och slutar som godsägare, men hans fräcka och smådryga stil gör det svårt - känslor som jag fick även när jag läste pjäsen. Bäst är kanske ändå Hans Klinga, som spelar Ranevskajas bror Leo. En man som i lika hög grad som sin syster tar dagen som den kommer och genom barnslig förnekelse tränger undan alla tankar på rimliga förslag som skulle kunna rädda gården. Det är djupt tragiskt, och samtidigt djupt mänskligt.

Betyg känns ju egentligen så otroligt biofilmsaktigt, en sån onödig förenkling, men okejdå - 3 av 5. Bra pjäs, bra skådespeleri, ett fantastiskt klimax (som jag medvetet valt att inte kommentera - ni får gå och titta själva!), men det faktum att danserna är för många och att vissa karaktärer blir ganska intetsägande drar ner helhetsintrycket.

MAGICA ROMA!

Vinner man bara derbyna så blir även kassa säsonger helt acceptabla!