Körsbärsträdgården

I tisdags var jag på Dramaten för första gången på alldeles för länge (vilket i min värld iofs motsvarar ett par månader, vilket huvuddelen av befolkningen kanske skulle klassa som relativt frekventa besök...) och såg Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården, som i den här tappningen är regisserad av Mats Ek. Tillägnat mina gamla svensklärare, Jenny och Charlotte, som jag misstänker saknar mig enormt, kommer här lite spontana reaktioner. Jo, de är 100% spontana, även om det har gått en dag emellan. Gårdagen var nämligen så jobbigt intensiv att tiden för återhämtning och eftertanke var lika med noll, men det är en annan historia.

För övrigt är det stor skandal att bloggens rättstavningprogram rödmarkerar "svensklärare". Inte konstigt att dagens ungdom är så kass på svenska när de förbannade ordbehandlarna påstår att korrekt svenska är felaktig.

Så, Körsbärsträdgården då. Pjäsen är skriven 1904 och med största sannolikhet tänkt att spegla sin samtid. I Dramatens uppsättning har däremot handlingen flyttats fram sisådär 100 år i tiden, till några år efter Sovjets sammanbrott. Att försöka modernisera pjäser genom att förflytta dem till nutid (eller åtminstone någon tid som många av oss kan minnas) är på intet sätt ovanligt utan verkar tvärtom vara ganska populärt inom teatervärlden idag. Vad gäller Dramaten så gjorde de exempelvis en modernisering av Hamlet för ett par år sedan, där 1500-tal blev 1970-tal. Tanken med att förpassa handlingen i Körsbärsträdgården är jag dock något skeptisk till. Sovjets övergång till Ryssland med allt vad det innebar finns det säkerligen mycket att berätta om, men tyvärr tycker jag inte riktigt att man har lyckats anpassa manuset efter den intentionen. I tal och handling känns det fortfarande alldeles för mycket tidigt 1900-tal. Det kanske beror på bristande kunskaper om Ryssland - för mig som är född 1990 är det svårt att ha någon egentlig uppfattning om hur mycket efter väst de gamla öststaterna egentligen var - men skulle man nu förlägga handlingen till sisådär 1995 kunde man varit tydligare med de 100 årens skillnad.

Medan jag nu ändå är i gång och gnäller lite vill jag passa på att kommentera på uppsättningens andra svaghet, som jag anser är koreografin. Mycket medvetet har man vävt in en hel del dans, eller för att vara lite mer precis, balettliknande dans, i föreställningen. Det finns garanterat en underbyggd tanke med detta, och vissa av danserna är riktigt bra. Problemet är forumet. Som jag har uppfattat det får de flesta framstående skådespelarna även viss dansutbildning på t.ex. scenskolan, men det är trots allt inte balett de sysslar med. Det är inga problem med trovärdigheten i stora, balliknande scener, men när Marie Richardson och Hanna Alström ska stå ensamma på scenen och utan repliker utföra en mindre balettföreställning känns det, för att uttrycka det snällt, inte helt 100%.

Så över till de ljusa delarna, för dem rådde det faktiskt ingen brist på. För det första tycker jag jättemycket om pjäsen som sådan, och även om jag nyss framförde lite kritik mot att man inte anpassat manus efter den förflyttning i tiden man gjort är jag ganska nöjd att man behållit handlingen intakt. Den enda riktiga svagheten med manuset som jag ser det är att den, liksom allmänt i rysk litteratur, innehåller jobbigt många karaktärer. I övrigt är storyn välskriven och innehåller mycket bra symbolik. Huvudkaraktärerna, som man ändå hinner få en hyfsad bild av, är till övervägande delen så komplexa som åtminstone jag vill ha dem. En stark karaktär kräver ju som bekant dock sin skådespelare, och här är man ju glad att det är Dramatenskådisar som gör jobbet. Huvudpersonen Ljubov Ranevskaja, godsägarinnan som återvänder hem till sin belånade gård med dess magnifika körsbärsträdgård, porträtteras starkt av Marie Richardson. (Här måste jag för övrigt få bryta in med ett mycket spontant HURRA över att hon är tillbaka på Dramaten!!). Hon får med all önskvärd tydlighet fram Ranevskajas irriterande "det löser sig- attityd", där hon fullkomligt kastar pengar omkring sig trots att de inte har råd att betala räntorna på lånen. Man blir fullständigt tokig på människans naiva slösamentalitet, samtidigt som man i slutändan tycker oändligt synd om henne. Uppkomlingen Lopachin, son till en av familjens tidigare tjänare, spelas av en utmärkt Magnus Roosmann. Man borde egentligen gilla karaktären, ha stor respekt för någon som själv tagit sig ur underklassen och slutar som godsägare, men hans fräcka och smådryga stil gör det svårt - känslor som jag fick även när jag läste pjäsen. Bäst är kanske ändå Hans Klinga, som spelar Ranevskajas bror Leo. En man som i lika hög grad som sin syster tar dagen som den kommer och genom barnslig förnekelse tränger undan alla tankar på rimliga förslag som skulle kunna rädda gården. Det är djupt tragiskt, och samtidigt djupt mänskligt.

Betyg känns ju egentligen så otroligt biofilmsaktigt, en sån onödig förenkling, men okejdå - 3 av 5. Bra pjäs, bra skådespeleri, ett fantastiskt klimax (som jag medvetet valt att inte kommentera - ni får gå och titta själva!), men det faktum att danserna är för många och att vissa karaktärer blir ganska intetsägande drar ner helhetsintrycket.