Direkt från en lunch...

Alltså, som 19-åring är det ju fullständigt barockt att gnälla om att man börjar bli gammal. Vore man kille hade man väl knappt kommit ur målbrottet. Följande lilla episod från gårdagens lunch på jobbet, som jag avnjöt tillsammans med två relativt nya kollegor, kan jag dock inte beröva er.

K1, ca 50 år: Men hur gammal är du Christine?

Jag: 19, fyller 20 nu i december.

K1: OJ! Nejmen... jag trodde du var runt 30!

Tystnad.

Kollega 2, född 1985: Neeej inte så gammal, men som jag, runt 25!

Jag: Hahaha... ojdå.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Bör man ta det som en komplimang och se det som att de överskattat min ålder p.g.a. min otroliga mognad, eller ska man ta det som att jag tyvärr redan nu ser ut som en yngre tant och bör frukta den dag jag är 30-35 på riktigt, och då kanske ser ut som 50?