En handelsresandes död

Vari ligger skådespelarkonstens, eller för den delen även teaterns, storhet?

Kanske i att med ett enda ord klara av att leverera en orkan av känslor, att väcka en uppsjö av ångest till liv hos sin publik och få dem att känna allt det ens karaktär upplever. Så för att börja där pjäsen egentligen slutar (spoilervarning!) - när Linda Loman, fullkomligt briljant gestaltad av Lena Endre, vrålar ut sin ångest vid ljudet av bilen som rivstartar förvandlas den genom hela föreställningen växande klumpen i bröstet till några tysta tårar. Jag behärskar mig trots allt, uppbådar lite självkontroll, men klumpen fanns kvar i många timmar efteråt.

Skådespeleriet är alltigenom strålande. Det är en typisk skådespelarpjäs; rätt gestaltat ett fantastiskt starkt manus, men det är lätt att föreställa sig att det med sämre skådespeleri enbart blir pretentiöst. Krister Henriksson i huvudrollen som Willy Loman, säljaren som gör allt för att framstå som lyckad men innerst inne inser att han inte är någon stjärna, är superb. Så närvarande i varje moment, så lätt att ömka för trots att han alltför ofta behandlar sin familj på ett motbjudande sätt. Och ömkansvärda är de allihopa. Hustrun Linda som ständigt försvarar sin man trots att hon inte är blind för hans brister, äldsta sonen Biff som håller på att duka under av sin pappas förväntningar, och så Happy, den yngre sonen som ständigt blir förbisedd fast han gör allt för lite uppmärksamhet.

Pjäsen, som traditionellt sett har tolkats som en uppgörelse med den amerikanska drömmen, känns läskigt aktuell. Det är sorgligt att se hur Willy, trots att han har en fantastisk framgång i form av en familj som närmast dyrkar honom, inte ser något annat sätt att mäta framgång än i antal sålda varor, summan dollar på kontot. Så mycket bekräftelse han skulle kunna ta emot från dem, istället för att jaga runt efter den i ett lopp som sedan länge är förlorat.

Trots att det orsakat biljettkaos (alla föreställningar utsålda innan premiär...) älskar jag att Dramaten valde att sätta upp den här pjäsen på Lilla scenen. Det skapar en sällsynt intim känsla som inte lika lätt uppnås i en större salong och får allting att kännas så mycket närmare. Stundtals känns det nästan som att man sitter där i deras kök och tyst bevittnar deras bråk och diskussioner, skruvande på sig av obehag. Den bestående känslan såhär två dagar senare är att det här var en riktig fullträff! Uppsättningen seglar smidigt upp på min topplista där den gör Den girige och Jane Eyre sällskap. Sannerligen inget dåligt betyg!

Och slutligen ett Tack till vem eller vad - Marie-Louise Ekman, tiden, regissören Eva Dahlman, eller den lyckliga slumpen - som fått Krister Henriksson och Lena Endre att återvända till Dramaten. Äntligen!