Igår befann jag mig tillsammans med några av musikalarna (jo, det gänget får kallas så även om vissa kanske är mer mello-fans eller så..det går inte med nördarna, det kommer blandas ihop med HP-nördarna och det vore icke bra!) i Tibble Kyrka, i Täby centrum. Nu är det inte så att vi helt plötsligt gått och blivit religiösa (åtminstone tre av oss är medlemmar i Humanisterna), utan det fanns givetvis en bra anledning till att vi var där! För min del hette den ena Gunilla Backman, och den andra Johan Boding. Själva konserten var en välgörenhetsgala till förmån för Barncancerfonden, dit kollekten då skulle gå. Hade innan tänkt skramla ihop alla mynt och skänka, sisådär 15-20 kronor nånstans. Jag är ju trots allt en student som precis lagt 1600 kr på ny kurslitteratur. Efter att en kvinna berättat om sitt barn, som dog i cancer bara sju år gammal, blev det en tredubbling av beloppet till kollekten. Fyfan alltså. Kan inte tänka mig något värre än att förlora sitt barn. Och jag som inte ens gillar barn. Eller gillar och gillar, jag har en förmåga att ogilla barn, tills jag lär känna dom. Så alla barn jag känner gillar jag...vilket kanske egentligen, teoretiskt sett, skulle kunna innebära att jag gillar alla barn. Nåväl, nu lämnar vi det innan jag krånglar till det alltför mycket. För tidigt på morgonen för djupa tankar.
Vad jag dock inte kan låta bli att fascineras och fundera över är hur man kan tro på gud när man ser oskyldiga barn dö. Normalt brukar det ju förklaras med att människan har fått en egen vilja, och okej, den förklaringen funkar kanske när barn blir mördade. Men cancer är det ju inte direkt någon som skapar? Hur kan man tro på en god, allsmäktig gud, om denne dödar barn, som knappast har 5000 synder att betala för? Någon troende får gärna försöka lösa den här ekvationen åt mig, för jag förstår verkligen inte.
Själva konserten var nice, Donnan sjöng Somewhere over the Rainbow och Thank you for the Music, och Johan sjöng Himlen är oskyldigt blå och ööh annan Ted-låt som jag pinsamt nog glömt titeln på (dålig fangirl, illa!!). Inte riktigt bra dock att se Donnan såhär mycket precis innan mammaledigheten - hon är ju lite av en drog, får man lite vill man ha mer mer mer. Det är tur att jag har en konsert med Johan inbokad 6 december, annars vore det mörkt på fangirlhimlen med tanke på att mitt absolut största objekt, Totti, bestämt sig för att vara skadad. Vår relation krisar lite just nu. Saker skulle underlättas lite om han kunde bli frisk, dunka in tre mål/match och göra slut med sin hemska fru...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Om du känner att din penningpung krisar tycker jag att du ska prova på att läsa boken "Så kan alla svenskar bli miljonärer". Jag köpte den för 60 spänn på Ica maxi och tycker att den är guld värd, även om jag bara har läst första halvan, den har verkligen hjälpt mig med mitt sparande.
Förstår inte heller det där med gud och oskyldiga barn, men religiösa människor säger väl bara att det var inte gud som gav dem sjukdomen, de var onda i ett tidigare liv eller något liknande >_< Alltid dessa ständiga undanflykter XD
Allt ont är djävulens fel, varför tror du man uppfann honom? :P Gud kan ju inte vara dålig. ;-)
Jaa fast då är ju gud inte allsmäktig, om han inte kan hindra djävulen från dennes små hemskheter :P
men att detta oskyldiga barn dog är säkert mammans straff för hennes arvssynd, genom Evas brott i paradiset.......
*sin
Totti tillbaks mot Bari :D
dock gillar jag hans fruga :p
Skicka en kommentar