Lyckodag!

Hade en helt fantastisk dag igår! Vaknade vid nio, blev hämtad av John och Tim vid halv tolv för sista sånglektionen. Gick väl sådär, men jag lät inte detta slå ner mitt humör! Viktigare uppgifter låg framför mig. Efter sångkursen gick jag och käkade på Rådhuset, svindyrt men blev iaf mätt (intresseklubben antecknar). Sen satte jag mig nere vid Maren och läste Tyskungen (Camilla Läckbergs senaste deckare), vilket dessvärre inte var så njutningsfullt eftersom det blåste som tusan. Vid halv fyra tog jag tåget till Årstaberg i tron att jag därefter skulle kunna ta Tvärbanan. Men tokarna på SL ville annat. När jag kom ner till rälsen möts jag av beskedet "P.g.a banarbete och signalfel har vi kraftiga förseningar" bla bla... efter att ha stått där en kvart i hopp om att den ändå ska dyka upp inser jag nederlaget och skyndar mig tillbaka upp till pendeln där jag med en minuts marginal hinner på ett tåg in till Stockholms Central.

Nu börjar lyckan! Toves vana att alltid vara sen höll i sig, vilket den här gången var perfekt eftersom vi då kunde sammanstråla på Centralen och gemensamt åka den, för dagen fungerande, tunnelbanan till Globen. Väl där har vi drygt en timme på oss att organisera allt. Och vad gör vi då? Jo, vi rusar runt en halvtimme i jakt på ett bra café. På Internet hade vi kollar upp café-tillgången och funnit att det skulle finnas åtminstone fyra caféer i närområdet. Antal funna: Noll. När vi hade 40 minuter kvar valde vi att ge upp och satte oss suckande vid ett bord på McDonalds.

Efter en sisådär 20 minuters förberedelse tog vi varsitt djupt andetag och begav oss till den avtalade mötesplatsen - hotellfoajén. 1000 människor när vi kommer in vid kvart i sex - hur tusan ska det gå att föra ett samtal här? Majoriteten har dock den goda smaken att avlägsna sig och strax efter sex (som jag älskar människor som kan hålla tiden! Själv är jag överdrivet noga med punktlighet, är det den minsta risk att jag blir ett par minuter sen messar jag folk) intar Sveriges bästa sångerska sce.... foajén. Tja ni kanske har gissat vem det var, viiiisst, min personliga favorit, Gunilla "Mamma Mia!" Backman.

Well vad ska man säga? Jag erkänner självklart att jag var extremt nervös i början, liksom då man insåg vad man gett sig in på! Enligt Tove gick det hela dock bra och jag skämde inte ut mig (men jag kunde inte låta bli att påpeka att hennes Guldmask var välförtjänt!). Och det är alltid extremt roligt när ens förhoppningar infrias! Jag hade hört innan att Gunilla var en väldigt öppen och trevlig person, och det instämmer jag absolut i. Som jag sa till Tove.... om hon har fått medieträning så inte tusan har hon valt den taktiken som går ut på att säga så lite som möjligt!

Konserten i sig var också underbar, och det bästa var nästan när Gud satte sig vid pianot (Benny alltså!) Annars var alla artister jämnbra, ingen som stack ut mycket mer än någon annan. Di Leva var jäkligt bra i The name of the game och Eagle, men tror nog att både Gunilla och Jenny Berggren hade gjort en bättre version av The winner takes it all än vad han gjorde. Jerry Williams rockade på ordentligt i Does your mother know och Mamma Mia med Gunilla kunde ju inte bli annat än bra. I övrigt får jag väl instämma med vad tidigare recensenter skrivit, så bra det går att bli utan att vara riktiga ABBA. Litet minus för Clabbs anekdoter... bra idé men kanske inte så jättesmart när man berättat hälften av dom i Tv innan...