Otursförföljd idrottskvinna

Häromdagen insåg jag att shit, det är bara två månader, om ens det, tills curlingsäsongen drar igång! Vad hände med min försäsongsträning? Dags att ta tag i det! Sagt och gjort, trots regn begav jag mig glatt ner till löpspåret. Allt frid och fröjd (utom min kondition som är i ett tragiskt skick efter ett par veckors slöande), fram till sista långa nerförsbacken. Släpper på, mycket nöjd med dagens insats, när jag plötsligt känner en rejäl smärta i foten och finner mig själv hoppandes fram på ett ben. Upptäcker att en vass pinne på något sätt (gissar att den dragit nytta av lutningen i backen) trängt igenom hela den tjocka sulan och in i min fot. Ganska äcklad och haltandes tog jag mig bittert hem.

Tack och lov var pinnen för kort för att skapa så mycket mer än ett ganska ytligt sår, och skam den som ger sig! Jag tyckte ju dock inte att jag behövde utmana ödet ytterligare utan bestämde mig för att utnyttja gymmet på jobbet. Allt går finfint, löpningen känns bättre, har hela stället nästan för mig själv, fräscht omklädningsrum och exemplarisk dusch. Problemet kom när jag skulle ut. Jag hade helt missat att mitt passerkort tydligen inte funkar efter 18.00, och när tror ni jag kommer upp från gymmet? Jovisst, 18.05. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta över insikten att jag var inlåst, och hade halvt anfallit den tomma receptionsdisken i jakt på något nummer att ringa när jag upptäckte dagens räddare - en av receptionisterna aka säkerhetsansvariga som just var påväg ut. Hädanefter tror jag att jag ska ta mig ut i friheten så snabbt som möjligt...