För Ingenting kan vara i en Evighet

Vissa resor måste man göra ensam. Min resa med HP och Hoggy var en sådan. Trots att människor kommit och gått och varit så nära mig man kan komma har jag gjort resan ensam.

Jag minns inte ens vilken jul jag fick den första Harry Potter-boken. Jag tror det var julen jag fyllde tio. Jag var fast efter ett par sidor. Jag har alltid, alltid, älskat böcker, men den här var något extra. Jag vet inte vad. Magi? Njae, knappast. Humorn? Nej. Spänningen? Delvis, handlingen drevs framåt hela tiden vilket jag gillade. Men det som gjorde den speciell var karaktärerna. Jag tror alla kan känna igen sig i dom. Inte i en av dom, inte jag i alla fall. Det är alla de egenskaper som finns som gör det speciellt. Det där att se gott i alla, Dumbledores väg att se på det. Ja, Albus blev snabbt en av mina favoriter. Hans vishet fascinerade mig, han var allt som jag själv ville vara. Hermiones klipskhet, Harrys mod, Rons lojalitet, och det där att kärlek övervinner allt. Hur många författare har inte försökt få fram det budskapet, och hur många har inte misslyckats. Joanne Rowling misslyckades inte. Dom som aldrig läst böckerna om Harry Potter kan aldrig förstå. "Det är en bok, för guds skull". Hell att det är. Fysiskt sett ja. I mitt, i miljoner människors hjärtan, något helt annat. Böckerna är en metafor, en symbol, what you want, för allt som är värt att kämpa för. Att det är viktigt att fatta rätt beslut mellan vad som är rätt och vad som är lätt, och att vi inte ska ta saker som frihet och kärlek för givet. Offer krävs för seger. Offer kan aldrig garantera seger. Vad som har varit kommer aldrig igen.

Och så kom Hoggy. Jag var elva, på gränsen till tolv när jag upptäckte sidan. Det blev mitt hem. Liksom Remus Lupin berättade i Harry Potter och Fången från Azkaban så var han lyckligare än någonsin när han började på Hogwarts. För första gången hade han vänner, storartade vänner. Jag tror att något liknande hände för mig. Jag tänker inte säga att jag inte hade vänner innan Hoggy, det vore en skymf mot dom som var mina vänner innan Hoggy och speciellt mot dom som fortfarande är det. Men på Hoggy hände nåt speciellt. För när ingen såg min kropp, så kunde desto fler se min själ. Jag kunde öppna mig. Och jag fick storartade vänner.

Jag behöver inte nämna er vid namn. Ni vet precis vilka ni är. Och hur långt borta ni än är från mig, även om ni tror att jag glömt er eller ni har glömt mig, så tro inte att ni är borta från mig. Jag må vara lite av en ensamvarg, jag uppskattar ofta en stund med en bra bok mer än att sitta och prata skit ett tag. Men tro inte att ni inte längre finns. Ni hemsöker mig i mina drömmar, och det går inte en dag utan att jag tänker på någon av er. Mina lyckligaste ögonblick har inte spenderats med en bok, vid teven eller på en fotbollsmatch. Mina lyckligaste ögonblick har spenderats med er. Ju längre tid det har dröjt mellan de stunder jag fått träffa er, desto mer har jag uppskattat de stunder vi fått. Med er har jag levt varje dag som om det vore den sista. För er skulle jag med glädje offra mig på samma sätt som Lily, om jag visste att det gav er chansen att leva. Tro inget annat.

Men ingenting kan vara i en evighet. Hoggy försvann. Våra själar må leva vidare men min kropp dog. Och det är här Hoggy och HP länkas samman mer än någonsin. Våra själar kan leva vidare tillsammans, men förlusten av min kropp hindrar mig från att möta andra. Jag sörjde inte Hogwarts då, jag förstod skälen även om det smärtade mig att något så trivialt och mänskligt som pengar skulle förstöra det. Jag försökte se det positivt, såg det som en chans att utveckla min tidning, en källa till makt, till en framtid, jag vet inte längre till vad. I kväll har jag insett att jag med den övertygelsen var mer lik Albus Dumbledore än jag själv någonsin kunnat ana. Och när jag nu läst den sista av de böcker som för alltid förändrat mitt liv är den sista kedjan bruten. Jag kan mycket väl stöta på böcker som jag kommer anse vara bättre än Harry Potter, men inget kommer någonsin förändra mitt liv på samma sätt.

Jag började resan ensam. Jag gjorde den i hopp om att den skulle leda mig till något annat, trots att jag anade att den skulle få ett abrupt slut, och trots att den kostat mig mycket smärta. Jag fick rätt i mina misstankar, men jag tror jag har lyckats slutföra den ensam för att sedan slippa leva ensam. After all, this may be nothing but the next, great adventure.

IN LOVING MEMORIES!