Protect me from what I want

Och där dog drömmen. Den var vacker så länge den varade, men nu vaknade jag visst upp och såg scuedetton flyga all världens väg (eller rättare sagt till Milano). Inter representerar inget annat än saker jag föraktar. Ni kan köpa hur många titlar ni vill, ni kan aldrig köpa kärlek. När era så kallade spelare - legosoldater är egentligen mer passande - firar en seger så jublar de inte för laget, för fansen, för staden, utan för sin egen framgång, sina egna ännu tjockare plånböcker (för egentligen, vad är miljoner människors lycka mot fem nya sportbilar och ännu fler snygga modeller som hänger efter en?) och ökade kändisstatus. Jag delar hellre Mexés äkta tårar än Sneijders falska lyckojubel.

Man borde såklart ha lärt sig att världen inte är rättvis, att det goda bara segrar fullt ut i böcker och på film, att det bara är dårar som hoppas. Jag trodde väl innerst inne inte på en scuedetto, men jag hoppades. Just nu skulle jag med glädja offra alla mina AB:n för en scuedetto. Jag vet att det inte är rationellt för fem öre, att jag är dum i huvudet som ens tänker tanken att offra min egen karriär för ett fucking fotbollslag, och att jag med lite distans till det hela kommer inse hur patetisk tanken är. Dessvärre vet jag samtidigt att ytterligare fem, tio, femtio, AB:n aldrig kommer ge mig mer än en kortvarig lättnadskänsla innan pressen återigen är över mig.

Allting är ju egentligen helt rätt, livet går som på räls bortsett från Romas ändå inte helt oväntade nederlag, men ändå kan jag inte låta bli att undra ibland om jag inte är påväg helt åt helvete fel.