I tisdags var jag och såg Scener ur ett äktenskap på Dramaten (surprise surprise!). Skulle egentligen ha sett den i höstas, men då var den inställd p.g.a. sjukdom, så jag fick omboka biljetterna till januari. Tro det eller ej, men då var det återigen inställt. När jag närmade mig Nybroplan i tisdags stod det två brandbilar med sirenerna påslagna för fullt, och naturligtvis var min första tanke "japp, nu har någon satt eld på Dramaten, eftersom det uppenbarligen inte är meningen att jag ska få se den här pjäsen". Som tur var stod bilarna bara stilla p.g.a. det otroliga trafikkaos som för tillfället råder på Hamngatan till följd av att någon mindre begåvad människa kläckt idén att bygga om hela spårvagnslinjen på en gång. Nåväl, föreställningen fick jag se, så nu kommer det lite spontana reaktioner i punktform!
* Ingmar Bergman var ett geni. Jag har troligen sagt det förut, men det tål att upprepas. Troligen dryg som tusan, bevisligen helt omöjlig att leva med, sanslöst otrevlig, men fortfarande, ett geni.
* Jonas Karlsson är en fruktansvärt bra skådespelare - men det visste vi ju förut!
* Livia Millhagen är också en riktigt duktig skådespelare, och det visste jag faktiskt inte förut. Hon var förvisso med i Höstsonaten, men i en ganska liten roll, och det är svårt att synas när man har Marie Göranzon och Maria Bonnevie på scenen i betydligt större roller.
* För att vara en Bergman-pjäs var den överraskande rolig. Åtminstone inledningsvis var det riktigt mycket skratt och kändes närmast som en komedi, även om det ständigt fanns en underton som skrek problem. Ju längre in i pjäsen man kom desto mer allvarligt blev det, men även i de tyngsta scenerna fanns emellanåt glimten i ögat där. Generellt sett gillade jag det, även om jag på en del ställen tyckte att de kunde ha behållit allvaret till 100%.
* Fascinerande bild av kommunikationsproblem. Normalt är man ju van (iaf är jag det) vid att man har för svårt att prata med varandra - att det istället för lugna, sansade diskussioner snabbt blir skrik och personpåhopp. Här är det precis tvärtom. För lite gräl, för mycket iskyla. När mannen, Johan, en dag plötsligt kommer hem och säger att han förälskat sig i en annan kvinna och tänker resa med henne till Paris reagerar hustrun, Marianne, med att packa hans väska, ordna en macka och bara lugnt böna honom att skjuta upp resan ett litet tag. Ingen panik, inga galna utbrott när han vägrar. Okej, hejdå, tio år och två barn senare, där flög du. En reaktion som spontant kändes betydligt mer skrämmande, kanske just för att den är så svårförståelig, än om hon hade skrikit och i panik försökt fly livet.
* Underbar karaktärsutveckling. Johan går från den självsäkre, framgångsrike familjefadern till en förvirrad man som inte vet vad han vill, för att slutligen landa i en ömkansvärd, tragisk figur som i misslyckade försoningsförsök alltför uppenbart ångrar sina tidigare val. Marianne å andra sidan går från den svikna men ändå sansade kvinnan som önskar sin trolösa man tillbaka, till att ta full kontroll över situationen.
* En typisk Bergmanscen i slutet, där försoning mot alla odds kanske ändå är möjligt. Min trevliga, sentimentala sida älskar detta, medan min mörkare, tragediälskande sida (även känd som den del av mig som ville att Harry skulle dö i sista HP-boken...) ansåg att sista scenen mycket väl kunde ha strukits.
BETYG: 4/5! Helt klart i klass med Höstsonaten, mycket bra! Borde försöka komma över ett exemplar av tv-versionen med Liv Ullman och Erland Josephson...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar