Bokslut 2010

Med ungefär ett dygn till godo nådde jag årets mål på 50 lästa böcker/pjäser (exklusive kurslitteratur...), så det är väl på sin plats med ett litet bokslut!

Antal lästa böcker: 50 (alt. 51 om man som i Bibeln räknar Tjänstekvinnans son som två stycken, del 1 och 2.. eller 52 stycken om man räknar med Faust del 1, men jag tror jag låter den gå in under nästa år då jag är klar med del 2).

Varav pjäser/manus och dylikt: 11.

Antal lästa böcker som är del av livsmålet, att läsa alla böcker, pjäser etc. i "1001 böcker du måste läsa innan du dör" (aka Bibeln): 25 (eg. 26 eftersom den som nämnt räknar TS som två böcker). Klart godkänt! 110 av 1001 böcker är avklarade!

Bästa månad: Januari med 7 stycken varav 4 pjäser sett i antal böcker/pjäser, sett till totala antalet sidor är nog maj på 6 ganska saftiga böcker - Hypnotisören, Övertalning, Sofies värld, Försoning, Och solen har sin gång samt Germinal överlägsen. Bra läsmånad det där! Och så undrar jag varför kursen jag läste då gick åt skogen...

Sämsta månad: Februari och mars på 2 var. Förklaringen vad gäller februari stavas Vinter-OS, och vad gäller mars... kom igen, en månad innehållandes Tolstoys Anna Karenina kan väl ändå inte ses som dåligt, och det är väl inte så märkligt om man efter den drabbas av lite lätt baksmälla som kan få en att tycka att till och med En introduktion till förvaltningsrätten är riktigt lättsmält?

Årets bästa bok tillika årets klassiker: Efter moget övervägande och stort velande har jag kommit fram till att det är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som är årets största läsupplevelse!

Årets bästa pjäs: Nu pratar vi litteratur och inte Dramatenuppsättning, men Den girige regerar även här.

Årets besvikelse: Ett antal grekiska klassiker - Perserna, Agamemnon, Kung Oidipus. Alla antika pjäser har tyvärr inte behållit samma brännande aktualitet genom åren som Medea.

Årets positiva överraskning: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har toppat bästsäljarlistorna, och det brukar ju tyvärr inte vara ett tecken på någon högre litterär kvalitet då dessa listor allt som oftast toppas av Camilla Läckberg, Liza Marklund och co. Hundraåringen var dock både välskriven och framförallt grymt underhållande i all sin absurda dråplighet. Om ni inte redan läst så gör det!

Årets insikt: Strindberg må ha varit en arrogant, kvinnofientlig dryggubbe, men jag erkänner, han kunde skriva. Hemsöborna är extremt överskattad men Tjänstekvinnans son var en magnifik självbiografi, medan Fadren och Fröken Julie är dramatik i toppklass.

Årets svenska klassiker: Efter Nils Holgersson och Gösta Berlings saga var jag skeptisk till Sveriges största sagotant, allas vår Selma, men Kejsarn av Portugallien... där har ni ett mästerverk. Läs, läs, läs!

Årets Nobelpristagare: Läste Hertha Müllers Hjärtdjur i januari och Mario Vargas Llosas Staden och hundarna i december. Det här är med tanke på min finkulturella image ingenting jag säger högt vid köksbordet hemma, men... jag får ge min mamma rätt. Nobelpristagarna är till stor del halvt obegripliga.

Årets intressantaste: Ers majestäts olycklige Kurt, som är en skönlitterär bok byggd på ett enormt faktainsamlande om den på 50-talet mycket uppmärksammade Haijby-affären. Var jag inte republikan innan så är jag det definitivt nu.

Årets konstaterande: Dan Brown skriver fortfarande som en kratta, men hans jävla böcker, som blir mer och mer förutsägbara, går ju ändå inte att lägga ifrån sig!

Och slutligen, målet för nästa år... kurslitteraturen kommer inte bli lättare, jag kommer troligen inte arbeta mindre, men livet är inte oändligt - kan inte ligga på latsidan om livsmålet ska uppnås. Jag fixar 50 stycken nästa år också!

Hejdå till tonåren

Jaha, så var man 20 då! Systemetmyndig, något som jag, som ni alla förstår, väntat så otroligt på...

20 låter ju otroligt moget och vuxet, men det känns egentligen inte så speciellt med tanke på att jag ju mentalt redan är sisådär 35. Mina föräldrar tycks dock vara av den åsikten att jag trots utövandet av curling (som bäst när man är 40...), mina frekventa besök på Dramaten där jag ständigt drar ner snittåldern och så vidare har vissa brister som bör tätas, och har därför gett mig både en kokbok och en bok med diverse praktiska tips á la "såhär får du krukväxterna att överleva". Får väl bekänna att de inte är helt överflödiga. Jag erkänner härmed för första och sista gången att jag inte har en aning om hur man får igång tvättmaskinen och först nyligen lärde mig hur diskmaskinen funkar. Linda, du behöver inte skriva en kommentar om curlad, bortskämd snorunge - jag vet!

Don't ask, don't tell

Åh, det här gör mig så glad! Ett litet ljus i det totala mörker som USA, med Tea Party-rörelse, "död åt Wikileaks" och så vidare, har förvandlats till det senaste året. Att regeln överlevt såhär länge är bara genomsjukt, men bättre sent än aldrig. Pinsamt att ett land som ekonomiskt sett är så liberalt att varje litet knystande om allmän välfärd leder till ramaskri om kommunism kan vara så otroligt konservativt i andra frågor. Hoppas att Obama kan vända oppositionsvindarna under de kommande åren också - han har sina brister, glansen från 2008 har bleknat rejält, men tanken på Sarah Palin som president gör en ju riktigt orolig för världen.

Som ni alla (de kanske tre läsarna som är kvar...) märkt har det varit väldigt tyst, eller ja, stendött, här den senaste veckan. Jag har så sjukt mycket plugg jag borde göra att jag istället mest suttit och stirrat rakt fram och mått dåligt över hur mycket det är. För övrigt slog det mig att jag på nästan ett och ett halvt år har haft EN vecka riktig semester. En vecka, det är ju helt sjukt. I övrigt har jag antingen pluggat eller jobbat hela tiden, och det kommer inte direkt bli bättre framöver... är lite inne på att försöka klämma in en vecka, eller åtminstone en weekend, under våren och åka utomlands. Dock, för det fordras att jag vet schemat för vårens kurser, och det lär ju dröja. Seriöst alltså.. jag orkar inte. Den här dagen har jag varit närmast apatisk, och de stunder jag orkat säga något har det mest varit min mindre trevliga sida som kommit fram. Typ den sida som blir onormalt irriterad på min bror när han har fräckheten att anklaga Jonas Karlsson och Livia Millhagen för att "läsa repliker" i "Scener ur ett äktenskap". Borde naturligtvis agerat moget och diskuterat på ett vuxet sätt, istället för att argt påpeka att "om du seriöst tror att dom läser repliker så bevisar du bara att du inte kan NÅGONTING om skådespeleri!". Det var ju förvisso lite sant - lite töntigt är det faktiskt att lyssna på tre meningar och döma ut DRAMATENSKÅDESPELARE, när man själv som bäst spelat lite amatörteater - men okej, lite bristande argumentation från min sida, får jag nog erkänna.

På tal om Dramaten (detta otroligt sällsynta ämne i min blogg!) så har ju allas vår Börje Ahlstedt varit ute och haft diverse åsikter om sina kollegor. Så småningom ska jag definitivt läsa hans självbiografi (som han själv dock inte hade skriftlig förmåga nog att få ihop) om livet på Dramaten, tills dess roar jag mig med de kontroversiella stycken som media glatt slängt sig över. Örjan Ramberg ska ha misshandlat honom, Peter Stormare och Mikael Persbrandt är posörer, och Johan Rabeus ska tydligen vara fullständigt omöjlig att samarbeta med. Ja vad säger man.. finns det överhuvudtaget någon utom Börje själv som är en fullfjädrad skådespelare? Efter att han själv verkar ha drivit flera skådespelare att hoppa av "Darwins kapten" ska han själv lämna Dramaten under åtminstone 2011, och handen på hjärtat - jag tror faktiskt att Dramaten vinner mest på det. Jag har sett Börje i ett par föreställningar, och absolut, han är en bra skådis, om än inte så bra som han själv emellanåt försöker hävda. Dock, på samma sätt som en fotbollsspelare aldrig får bli större än klubben (Totti undantaget skriker ena delen av min hjärna, eller om det är hjärta, nu - men nej, inte ens han!) så tror jag inte på att låta någon skådespelare bli större än själva teatern.

Inferno

Gårdagen fick, tentabesvikelsen till trots, ett mycket trevligt slut på Elverket/Unga Dramaten. Jag hade tvingat med min lillebror på Inferno, som var en modern tolkning av den första delen av Dantes Den gudomliga komedin. Skamligt nog har jag inte läst nyss nämnda verk, men det ska göras, var så säkra! En av mina gamla svensklärare från StaR, Charlotte, var på samma föreställning, så naturligtvis var vi tvungna att sluta ett avtal om att skriva spontana reaktioner. Och ni vet, pacta sunt servanda - avtal ska hållas - så här kommer de! Jag förstår att ni alla väntat med spänning, precis som jag vet att ni älskar att det här har förvandlats till en enda stor pro-Dramaten-blogg.

Positiva recensioner, många utsålda föreställningar och så Dramaten. Ni förstår att mina förväntningar var höga, även om jag försökte sänka dem lite genom att påminna mig själv att det trots allt var Unga Dramaten. Säkerligen kompetenta skådespelare, men handen på hjärtat - de kunde knappast vara i klass med huvuddelen av den fasta ensemblen. Jag hade dock inte behövt oroa mig. Okej, de kanske har ett antal år och föreställningar kvar till Johan Rabeus, Lena Endre och Michael Nyqvists klass, men alla skötte sina uppgifter med bravur. Efter en liten knackig start med tekniska problem (inte ens Dramaten är perfekta!) var det fullt ös pjäsen igenom.

Min ärligt spontana (ni vet sådär två minuter efter slutet-reaktion, inte 24 timmar senare...) reaktion på pjäsen var "underbart absurd". Skulle även kunna ta det omvänt, absurt underbar. Dante slängdes genom olika scener, den ena mer grotesk än den andra, i ett rasande tempo. Ett antal andningspauser hanns emellertid med, som till stor del bestod av mycket tänkvärda, samtida situationer. Det märks att pjäsen till stor del är tänkt att riktas till ungdomar, bland annat i en scen där Dante ställs till svars för sitt deltagande i mobbning. Välj sida - offer eller bödel - men låt inte bli att välja. Det är brutalt, men det är ärligt.

Föreställningen innehöll även en hel del humoristiska nummer, såsom en scen där en helt enorm Frihetsgudinna blåstes upp och svävade över publiken (innan hon slutligen föll ihop, till råga på allt i huvudet på Dramatenchefen Marie-Louise Ekman - fantastiskt roligt!). Just blandningen av smått grotesk humor med invävda budskap och högaktuell samhällskritik var det jag uppskattade mest med uppsättningen. Jag kan tänka mig att en hel del yngre människor, skolungdomar då framförallt, haft svårt att uppfatta all underliggande symbolik, men just det är rätt fantastiskt att man lyckats med - att skapa en föreställning som både unga och äldre kan få ut något av (nejdå Charlotte, du tillhör inte alls de äldre. 20 år enligt test på facebook eller hur var det?).

Nu skulle jag ju kunna gå lite djupare här och författa en essä om symboliken, om scenografin och all underbar rekvisita, men det är lördag, klockan är redan efter elva, och avtalet innefattade inget om längd. Tror därför att vi sätter punkt med att konstatera att Dramaten fortsätter att leverera. Dramaten is hot - Stadsteatern is not.

(Jag var bara tvungen att ge den där sista, smått omogna kängan. Jag är fortfarande sur över hur de lyckades misshandla både manus och skådespelare i Aniara.)

Första blankningen ett faktum!

Japp, ni läste rätt. Jag blankade dagens tenta i Civilrätt 2. Är faktiskt lite smått chockad själv. Lite bittert kändes det för faktum är att jag hade bra koll på åtminstone två frågor och hyfsad koll på ytterligare två. Vad som hände var dock att jag kom i tidsnöd till den sista frågan, på sakrätt, som omfattade 8 av 32 poäng. 10 poäng har jag råd att tappa för ett AB. Det var fyra delfrågor i frågan på sakrätt och när jag hade skrivit tre av fyra var det åtta minuter kvar av tentan, jag hade inte hunnit gå igenom den och jag var väldigt osäker på allt jag skrivit på sakrätten. Tog därför det mycket drastiska beslutet att blanka och satsa på omtentan i januari.

Säkerligen kommer jag förbanna mig själv innerligt då, och det finns ju absolut ingen garanti för att den tentan skulle gå bättre, men jag kände ändå att jag var tvungen att ge mig själv chansen. Skulle vara så förbannad om jag skrivit AB-snitt på fyra av fem frågor och ändå missat det för att jag inte hann en fråga ordentligt. Just nu känns det således som att jag fattade rätt beslut och jag hoppas att den känslan håller i sig.

Ska nu glömma pluggandet för en kväll och njuta av kvällens Dramatenbesök som jag tror kommer bli awesome! Ska för första gången till Elverket där Unga Dramaten numera huserar. Tagga!!

Keratokonus - jag är (nästan) unik!

I samband med att jag skulle skaffa linser för ett par månader sedan upptäckte optikern att synen på mitt vänstra öga hade försämrats avsevärt på ett par år. Dessvärre var det såpass illa att jag inte ens med glasögon/linser kom upp i normal synskärpa på vänsterögat, vilket optikern tyckte var lite oroväckande med tanke på att jag inte ens fyllt 20 och i övrigt är fullt frisk. Det skickades således en remiss till ögonläkare, varpå jag var på undersökning idag, och nu har jag svaret - jag har keratokonus.

Någon som någonsin hört talas om det? Inte jag iaf, och inte särskilt konstigt är väl det, för tydligen är det, enligt otroligt tillförlitliga wikipedia (det fanns dock källhänvisning till detta), bara sisådär 50-230 av 100 000 som drabbas av den här sjukdomen. Alltså, om mina (eller snarare miniräknarens) matematiska beräkningar stämmer, ca 0,05-0,23% av befolkningen. Hah, det är ju nästan lite coolt!

Det bästa är dock att sjukdomen även kommit att kallas "akademikerns ögonsjukdom". Den logiska slutsatsen av detta vore kanske att tro att den orsakas av att man läser alldeles för mycket, och alldeles för liten stil (vanligt förekommande på juristprogrammet), men nej, det är bättre än så! 2/3 av alla som drabbas av sjukdomen har nämligen en IQ på över 130! Jaja, wikipedia, men TVÅ källhänvisningar... då måste det ju vara sant? Nämns även att personer med Downs syndrom är överrepresenterade, men det borde väl ändå ha upptäckts om jag skulle ha det... slutsats; jag måste ju vara överbegåvad! För det är ju helt osannolikt att jag först skulle ha sån otur att jag drabbas av den här sällsynta sjukdomen, och sen dessutom har oturen att tillhöra den tredjedel som inte är överbegåvad. Hah, undrar om det räcker att skicka in läkarintyg på sjukdomen till Mensa för att beviljas medlemskap?

Ja, jag erkänner, jag försöker hålla uppe ett sken här och hitta positiva saker för att försöka förtränga att jag troligen kommer behöva genomgå någon läskig behandling med efterföljande smärta. Eller i värsta fall en hornhinnetransplantation, risk att utveckla grå starr med efterföljande operation...

Tentaångest, here we go again

Tenta i C2 på fredag, vilket känns.. sådär. Jag har gjort en tenta idag och gjorde en igår, och båda dom hade jag troligen fått AB på om det varit den tenta jag ska göra på fredag. Läget är nu; vad gör jag om jag känner att jag inte har ett hyfsat säkert AB på fredag? Lämnar in och hoppas på det bästa (skönt att ha eländet ur vägen), eller blankar och gör omtentan i januari eftersom jag vet att jag bevisligen har rätt bra koll på en hel del delar eftersom de senaste övningstentorna gått bra? Hatar att betygen ska vara så otroligt viktiga på just det här programmet, hatar att behöva tänka taktiskt och inte bara kunna svara så bra som möjligt på alla frågor.

Dramaten vs. Stadsteatern, 2-0

Jaha vänner, då har vi fått bekräftelsen på det vi egentligen redan visste! Marie-Louise Ekman behöver inte sörja över att hennes anslag från staten knappt täcker löneökningarna medan Benny Fredriksson badar i pengar. Dramaten besitter bevisligen fortfarande de bästa skådisarna, skarpaste regissörerna och klokaste manusförfattarna. Har nu spenderat två kvällar i rad på Stadsteatern och sett Trettondagsafton respektive Aniara, medan jag tidigare i höst sett Den girige och Körsbärsträdgården på Dramaten (skulle ju ha sett En handelsresandes död också, men det får vänta till januari efter oturlig sjukdom hos någon skådis). Trettondagsafton var helt okej. Pia Johansson gjorde faktiskt, det måste erkännas, en insats i toppklass. Övriga ensemblen gjorde inte bort sig, men kostymerna var verkligen inte bra (inget jävla nyskapande i Shakespeare!!) och tempot var allmänt lite för segt. I en komedi bör det vara full fart, vilket man väl inte riktigt kan påstå att det var. Det var absolut ingen dålig uppsättning, men heller inget man kommer minnas.

Om tempot var lågt i Trettondagsafton så existerade det inte i Aniara. Drygt tre timmar inklusive paus och det enda värt att minnas är Helen Sjöholms sångnummer - men att hon kan sjunga, det visste vi ju faktiskt redan. På tok för många karaktärer, vilket gjorde att det inte kom fram något djup i någon av dem (jag kritiserade ju Körsbärsträdgården för samma sak, men herregud... djupet i de karaktärerna blev ändå Stilla havet jämfört med Aniara). Krångligt språk som kräver att man tänker till lite är ingenting jag normalt stör mig på, men herregud, man behöver väl ändå inte göra krånglet till ett självändamål? Jag är av uppfattningen att språk inte blir djupt och vackert bara för att man anstränger sig för att göra det svårförståeligt. Få personer i salongen kan ha orkat koncentrera sig tillräckligt för att hänga med i Sven Wollters segdragna monologer. Seriöst, det borde vara straffbelagt att missbruka en egentligen bra skådis på det sättet.

Nä, Stadsteatern blandar och ger helt klart. Gengångare, som jag såg i våras, var förvisso en fullträff, men om Aniara var det bästa Stadsteatern kunde få fram som jubileumsföreställning till 50-årsfirandet kan folket nere på Nybroplan hålla sig ganska lugna. Stadsteatern är inte ens nära.