Inferno

Gårdagen fick, tentabesvikelsen till trots, ett mycket trevligt slut på Elverket/Unga Dramaten. Jag hade tvingat med min lillebror på Inferno, som var en modern tolkning av den första delen av Dantes Den gudomliga komedin. Skamligt nog har jag inte läst nyss nämnda verk, men det ska göras, var så säkra! En av mina gamla svensklärare från StaR, Charlotte, var på samma föreställning, så naturligtvis var vi tvungna att sluta ett avtal om att skriva spontana reaktioner. Och ni vet, pacta sunt servanda - avtal ska hållas - så här kommer de! Jag förstår att ni alla väntat med spänning, precis som jag vet att ni älskar att det här har förvandlats till en enda stor pro-Dramaten-blogg.

Positiva recensioner, många utsålda föreställningar och så Dramaten. Ni förstår att mina förväntningar var höga, även om jag försökte sänka dem lite genom att påminna mig själv att det trots allt var Unga Dramaten. Säkerligen kompetenta skådespelare, men handen på hjärtat - de kunde knappast vara i klass med huvuddelen av den fasta ensemblen. Jag hade dock inte behövt oroa mig. Okej, de kanske har ett antal år och föreställningar kvar till Johan Rabeus, Lena Endre och Michael Nyqvists klass, men alla skötte sina uppgifter med bravur. Efter en liten knackig start med tekniska problem (inte ens Dramaten är perfekta!) var det fullt ös pjäsen igenom.

Min ärligt spontana (ni vet sådär två minuter efter slutet-reaktion, inte 24 timmar senare...) reaktion på pjäsen var "underbart absurd". Skulle även kunna ta det omvänt, absurt underbar. Dante slängdes genom olika scener, den ena mer grotesk än den andra, i ett rasande tempo. Ett antal andningspauser hanns emellertid med, som till stor del bestod av mycket tänkvärda, samtida situationer. Det märks att pjäsen till stor del är tänkt att riktas till ungdomar, bland annat i en scen där Dante ställs till svars för sitt deltagande i mobbning. Välj sida - offer eller bödel - men låt inte bli att välja. Det är brutalt, men det är ärligt.

Föreställningen innehöll även en hel del humoristiska nummer, såsom en scen där en helt enorm Frihetsgudinna blåstes upp och svävade över publiken (innan hon slutligen föll ihop, till råga på allt i huvudet på Dramatenchefen Marie-Louise Ekman - fantastiskt roligt!). Just blandningen av smått grotesk humor med invävda budskap och högaktuell samhällskritik var det jag uppskattade mest med uppsättningen. Jag kan tänka mig att en hel del yngre människor, skolungdomar då framförallt, haft svårt att uppfatta all underliggande symbolik, men just det är rätt fantastiskt att man lyckats med - att skapa en föreställning som både unga och äldre kan få ut något av (nejdå Charlotte, du tillhör inte alls de äldre. 20 år enligt test på facebook eller hur var det?).

Nu skulle jag ju kunna gå lite djupare här och författa en essä om symboliken, om scenografin och all underbar rekvisita, men det är lördag, klockan är redan efter elva, och avtalet innefattade inget om längd. Tror därför att vi sätter punkt med att konstatera att Dramaten fortsätter att leverera. Dramaten is hot - Stadsteatern is not.

(Jag var bara tvungen att ge den där sista, smått omogna kängan. Jag är fortfarande sur över hur de lyckades misshandla både manus och skådespelare i Aniara.)