Höstsonaten

Jag har aldrig trott att jag skulle kunna gilla Ingmar Bergman. Karln har ju framstått som helt ofattbart dryg och egocentrisk, med massa konstiga, djupa filmer, som ingen människa egentligen förstår. Emellertid har jag insett att jag ju byggt den uppfattningen på vad andra skrivit och tyckt, samt på vad jag tyckte om Fanny och Alexander när jag var ungefär 12 år. Därför blev jag snabbt rätt sugen på Höstsonaten när jag såg att den skulle sättas upp på Dramaten - kombinationen Marie Göranzon, åtminstone fin titel på pjäsen, och Dramaten kunde ju omöjligt slå fel!

...

Det gjorde det inte heller. Trots att jag hade rätt höga förväntningar - hade sett filmen innan, med två utomjordiskt bra prestationer av Ingrid Bergman och Liv Ullman - så blev jag allt annat än besviken. Marie Göranzon var perfekt. Maria Bonnevie lyckades kanske inte riktigt få ut all ångest lika bra som Liv Ullman, men det säger troligen mer om Liv än om Maria. Häftig scenografi. Och faktiskt, Ingmar Bergman kanske inte var så tokig ändå. Troligen en skitstövel, men en fullständigt genialisk sådan. Det är bara att lyfta på hatten.

Bergmanvandringen fortsätter på fredag då jag ska på Scener ur ett äktenskap, återigen på Dramaten. Jag tycker snart att jag borde få en egen loge på Dramaten, faktiskt...