Sen jag gick ut gymnasiet har jag i stort sett inte skrivit någonting, bortsett från några PM och ett rättsfallskoncentrat inom ramen för utbildningen. Inspirationen har nästan alltid saknats, och de få gånger den funnits har min stundtals rätt bedrövliga självdisciplin effektivt satt stopp för alla planer på att skriva. Inatt fick jag dock ett ryck, och tänkte att jag skulle testa att skriva - utan tanke, utan mål, bara låta orden flöda och se var jag landade.
Det visade sig dock vara betydligt svårare än vad jag tänkt. Inte för att orden totalt saknades, utan för att jag kom på mig själv med att undermedvetet försöka följa någon slags mall. "Okej, novell, inledning, bra - men vänta nu, vad ska jag ha för vändpunkt? Tvisten på slutet?"
Jag upptäckte att jag, fast jag bestämt innan att jag skulle skita i röd tråd, struktur, handling och så vidare, var helt fast i skolans tänk. Grundliga instruktioner. Såhär ska det vara. Bestämd mall. På ett sätt har jag full förståelse för att det är tvunget att vara på det viset. Om alla elever kunde skriva precis vad och hur de ville, skulle bedömningen därefter också vara direkt utlämnad till varje enskild lärares smak och godtyckliga omdöme - och det är naturligtvis både orättvist och inte direkt önskvärt. Vidare finns det naturligtvis en poäng med att kunna hantera olika typer av texter, om inte annat för att klara av arbetslivet. Om man ska skriva en omfattande saklig utredning är det inte direkt önskvärt att den tar formen av ett diktverk (även om resultat otvivelaktigt skulle bli mycket intressant!).
Däremot tror jag att det ofta hämmar den kreativa utvecklingen med alltför mycket detaljstyrning. Jag minns exempelvis en uppgift i Svenska A, där vi skulle skriva noveller. Just avgränsningen noveller har jag ingenting emot, däremot vissa av de vidare instruktionerna som, minst sagt, var detaljerade. Givetvis fanns de vanliga reglerna där - språklig korrekthet, röd tråd och så vidare. Inget fel med det. Det var dock inte slut där - utan formen för novellen var solklar. 1. A säger något till B. 2. B svarar. 3. Miljöbeskrivning. 4. B säger något till A. 5. Vändpunkt. Och så vidare. Och den biten ställer jag mig starkt frågande till. Jag antar att poängen var att se hur olika berättelser det kunde bli utifrån strikta mallar, och det är väl på ett sätt ett fint syfte. För de som har svårt att skriva kan det säkert vara en stor hjälp också. Däremot vet jag att det hämmade mig, och att jag inte fick ut en hälften så bra novell som jag hade fått med friare tyglar.
Min poäng med det här är alltså att skolan i vissa lägen helt klart kan bli bättre på att uppmuntra elevers olika stilar, och få dem att utnyttja sina styrkor, istället för att i alla lägen få dem att utveckla sina svagheter. Utveckling är kanon, och vissa grundläggande kunskaper krävs givetvis. Däremot ser jag inte meningen med att få alla att kunna allt - för det kommer aldrig att lyckas i alla fall. Jag ser inte anledningen till att slåss mot väderkvarnar när man istället kan hjälpa elever att bygga upp självförtroendet och uppmuntra dem till att göra det de är bra på.
Herta Müller, den senaste Nobelpristagaren i litteratur, har ett väldigt speciellt språk. Nu kanske en del saker är översättarens fel - mina kunskaper i tyska är dessvärre inte tillräckligt bra för att jag ska klara av Müllers böcker på orginalspråket - men ofta skriver hon på ett sätt som inte alltid skulle betecknas som grammatiskt korrekt. När jag läste Hjärtdjur, kom jag ständigt på mig själv med att fundera över om denna så hyllade författare hade nått högsta betyget enligt den svenska skolans modell... en ganska nervkittlande tanke; Nobelpristagare i litteratur, och VG...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket tråkigt att du blivit hämmad av mallarna, vi har också strikta mallar men jag ser alltid det som en del av uppgiften att lyckas inordna sin text i mallen och samtidigt låta den bli nyskapande, dessutom kan det vara minst lika mycket värt att bryta mot mallen (förutsatt en intelligent lärare) som att följa den, vid rätt tillfälle. Mina texter brukar ju (inte för att skryta, höhö) väldigt ofta bli exempeltexter trots att jag ger fan i en hel del av anvisningarna och då har min "personliga touch" uppmuntrats, men det är klart att det beror på läraren mycket. Exempelvis skulle vi analysera dikter i svA som ett slags kursprov, alla ställde upp det med rubriker likt "Dikt 1, Bl bla bla av Blabala" och sen en analys under. jag skrev en ramberättelse om att jag var på en kyrkogård och en massa annat, som (givetvis ;)) blev exempeltext. Så jag har positiva erfarenheter också, men som sagt, det är ju olika hur tillåtande läraren är! Men lite tror jag man får ta ansvar själv för att inte hämmas, men då ska man ju inse att det är ok att bryta mot mallen också. Per Nillson (författare till massa ungdomsböcker) sa på mitt skrivarläger '07 att alla regler är till för att brytas och att begränsningar befriar. Nog för nu! Puss på dig :D
Jag ser det såhär:
Man måste lära sig skrivregler och olika mallar för olika skrivande först. Sedan när man kan dem bra nog så kan man börja experimentera på egen hand och bryta om skrivregler och så. Som med musik. Där lär man ju sig ackord, noter och sånt först, grunden liksom, och tränar genom att spela andras verk och följa regler. Sedan när man kan det där så kan man börja skapa eget.
Skrivregelsbrott är okej, om man är medveten om dem och dess effekt, det samma med att bryta mot de mallar som finns över hur man skriver olika slags texter, tycker jag.
Skicka en kommentar