GULD GULD GULD!!

Välkommen till den nya curlingbloggen...

Skämt åsido, men jag är fortfarande i extas och helt upprymd efter den fullständigt osannolika OS-finalen i damernas curling. Seriöst, vad var det som hände egentligen? Bland den värsta känslomässiga berg-och-dalbana jag varit med om. Att slitas mellan hopp och förtvivlan är ju minst sagt en sliten klyscha, men inatt stämde den verkligen. Jag var hysteriskt nervös inför matchen, och det blev inte direkt bättre under de första omgångarna. Sen spelade ju dock Sverige lysande fram till halvtiden, med några helt magnifika dragningar av Eva och Anette, och i pausen var jag rätt lugn. Så plötsligt bara föll ALLT efter två riktiga skitstenar i sjunde. 5-4 till Kanada och efter den nionde omgången hade jag mentalt redan gått och lagt mig. Kanadensiska skippern spelade ju hundraprocentigt, och jag vet inte hur många arga sms jag skickade till Tove och Lillis, där jag ondgjorde mig över hur tråkigt det är när någon inte ens är nära att missa.

Resten av matchen var en ren uppvisning i vad det innebär att ha starkt psyke. Jag hade gett upp. Kommentatorerna hade gett upp. Svenska coachen hade gett upp. Alla såg matchen som klar - innerst inne tror jag nog att de svenska tjejerna också såg det som rätt kört. Ändå fortsatte de att slåss och kämpa. Plötsligt spelade de bra igen, och plötsligt verkade den där glädjen, som Eva efter semin sa skulle bli avgörande, finnas i laget igen. Visst, Kanada borde fortfarande ha vunnit matchen - Sverige spelade fina stenar, men de kanadensiska spelarna tog fint bort garderna och borde ha kunnat hindra Sverige från att ta den nödvändiga tvåan i tionde omgången. Absolut, det var två missar av den kanadensiska skippern som gav Sverige guldet, men det var svenskorna själva som gav sig själva möjligheten att få se kanadensiskan missa. Hon fick inte lägga de perfekta dragningar hon gjort hela matchen, hon tvingades slå, och när hon i sin karriärs viktigaste lägen skulle göra det så räckte inte hennes psyke till. Självklart, Kanada missade guldet för att Bernard missade sina två jättelägen, men de missade det lika mycket för att Anette Norberg hade psyke nog att efter sina katastrofala stenar i sjunde och nionde omgången resa sig och spela fyra riktigt bra stenar i omgång tio och elva.

Det är ett solklart bragdguld på det här. Att ta ett OS-guld är grymt, men att försvara det, mot Kanada, i Kanada, är ännu häftigare. Tack för matchen, tack för guldet, tack för kyssen!

(Lillis och Fia har förresten övertalat mig att slänga in Eva på min laminerade lista...synd att jag inte riktigt minns hur den ser ut - platserna efter Totti är såklart till 95% utfyllnad. Dock, efter den här uppvisningen, är jag beredd att slänga in hela laget på platserna 2-5!)

It's the final countdown!

En knapp halvtimme kvar till finalen. Det är inte klokt hur mycket jag börjat älska det här laget på så kort tid. Visst, jag gillade dem såklart redan i Turin - sista stenen och den efterföljande kyssen är svensk idrottshistoria - men det här är annorlunda. Dels för att jag plötsligt förstått curling (i Turin var det ungefär "jaha, dom kom närmast mitten..då vann dom!") och uppskattar sporten, dels för att laget är så charmigt. Jag tycker det är helt fantastiskt att fyra kvinnor, flera av dem småbarnsföräldrar, med vanliga jobb, går in i ett OS och under en dryg vecka är världsstjärnor och nationens hopp. De är ljusår från de pengar, status och uppmärksamhet som hockeykillarna drar in, och ändå brinner de med största sannolikhet minst lika mycket för sin sport. Bara den tanken ger mig gåshud. Att de sen går in i semifinalen och fullständigt manglar världsmästarna Kina...ja, vad ska man säga? Lag Anette Norberg är tillsammans med längdlandslaget den stora svenska behållningen i detta OS. Hjältar hur det än går mot Kanada!

REPRIS NU TACK!!

Rock'n'roll

Fyra år senare och curlingtjejerna är fortfarande rock'n'roll!! Nu när skidskyttetjejerna totalfloppade är det tur att några fler än Charlotte Kalla och Anna Haag håller damfanan högt! Hoppas hoppas hoppas på seger i semin mot Kina och en ny OS-final...

OS-drottningen!

All heder åt Marit Björgen och Charlotte Kalla, men min stora OS-favorit är helt klart Magdalena Neuner! Först ett silver (det blir nog ett guld när Kuzmina åkt fast i dopingkontrollerna!), sen två guld! Hon skjuter bland de bästa, hon skjuter klart snabbast (citat från min lillebror: "...fan, hade hon varit med i kriget hade tyskarna vunnit!") och hon åker ruggigt fort. När så det mentala står pall är hon oslagbar. Världens bästa skidskytt, no talk about it. Dessutom är hon otroligt ädel nu och väljer att stå över ett närmast solklart guld i stafetten, för att låta de andra tyskorna som inte tagit medalj få en chans. Hade jag fortfarande delat ut ädelhetspoäng hade det varit en tiopoängare. Fan, det är tur att jag har Totti, annars skulle jag bli lite kär i den här tjejen!

No curling, no party!

Det bästa med OS, förutom ishockeyn, är alla mindre sporter som man aldrig ser eller hör om annars. Ett VM-guld i curling resulterar som bäst i en liten artikel i högerspalten på Expressen och Aftonbladets hemsidor. I OS däremot, då gäller det att kamma hem så många medaljer som möjligt till nationen, och då räknas alla grenar!

Obskyra sporter, typ nordisk kombination (backhoppningen och längdskidor, jag fattar inte kopplingen mellan de grenarna?) är jag glad att jag bara behöver se vart fjärde år - det räcker på något sätt. Curling däremot! En underbar sport! Avancerad teknik i kombination med massor av taktik (inte för att jag fattar taktiken alla gånger, men jag förstår att det är NÅGON typ av taktik, haha!). Saken blir inte sämre av att Sverige har ett av de bästa lagen. Jag ÄLSKAR lag Anette Norberg! Jag är lika nervös när Anette ska dra in den avgörande stenen som när ACO ska skjuta sista skottet.

Tyvärr är det få människor som delar mitt intresse för curling! Tove gör det dock. Där har vi en del av anledningen till att jag gillar Tove så mycket. Inte just för curlingen - vore ju lite stört om jag valde vänner efter hur intresserade de är av specifika idrotter - utan för att hon är den enda jag känner som frivilligt sitter uppe till halv tre och diskuterar curling med mig. Vi är inte riktigt friska, jag vet, men kul som tusan har iaf jag!

Tankar om melodifestivalen

Efter att ha tvingats genomlida ytterligare en omgång av Melodifestivalen (JA, det var jag faktiskt tvingad till, chokladasken fanns ju framför TV:n där skiten var påslagen och familjen ville verkligen inte byta till 15 km backhoppning eller någon annan obskyr gren...) tror jag det är hög tid för SVT att börja lägga upp en krisplan. Vänlig som jag är tänkte jag hjälpa dem på traven!

1. Sparka Christer Björkman.
2. Banta antalet bidrag. Inse att det inte finns tillräckligt med kvalité för 32 bidrag.
3. Tvinga artisterna att sjunga på scenen, jag vill inte ha nån jävla playback. Vill jag se en, förvisso söt, liten pojke discodansa och tindra med ögonen mot alla 13-åringar, då slår jag på Disneychannel, okej? Jaha, vad sa ni, VAR det här Disneychannel, eller hade de bara lånat deras programledare? Manboy, manboy? Knappast va...snarare Schoolboy, schoolboy...
4. Se till att de faktiskt duktiga artister ni lyckas få dit (Hanna Lindblad...) utrustas med en bra låt.
5. Ska ni ha in "nya" genrer, exempelvis rap, så låt någon med lite stil göra det. "Singel, singel, öh, jag är singel!" och "Hippare hoppare" är kanske inte det bästa rapgenren fått fram (även om jag personligen överlag har väldigt svårt för rap).
6. Sätt en gräns, exempelvis tre, för antalet gånger man kan rösta från samma telefonnummer. Jag orkar inte alla Idol-tjejer som så uppenbart röstar 100 000 gånger. Fan har de inga föräldrar som behöver betala telefonräkningen!?

Jag är extra grinig nu för att jag varit däckad hela helgen, och överhuvudtaget inte orkat plugga senaste fem dagarna. Jag hade en underbar plan för den här kursen - läsa alla litteratur snabbt, gå på de lektioner/seminarier/föreläsningar jag ansåg värdefulla, plugga som tusan veckan innan OS, ta det ganska lugnt under OS för att kunna se massa bra sport, och sedan tentaplugga de knappa två veckorna som är kvar mellan OS-avslutningen och tentan. Den planen är ju minst sagt spräckt nu.

Nåväl, är fortfarande inte frisk, men åtminstone bättre...skiter i seminariet imorgon (ofta jag pallar upp halv sex när jag inte mår bra...), ska se Puckelpist-freestylen vid halv tre, sover efter den...upp kanske ett (optimistiskt!) och pluggar under dagen. Bra, mycket bra. Mission: rädda statsrätten...

Frustrerad

Det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket jag hatar att vara sjuk. Minsta förkylning är tillräckligt för att göra mig superirriterad, deprimerad, och ja..bara allmänt vilja dra ett täcke över mig och dö lite. Dagens I-landsproblem egentligen - hör själv en röst i huvudet som säger att många människor skulle vara glada om en förkylning var det värsta de drabbades av.

Och jo, så är det ju. Men ändå. Förutom själva förkylningen får jag dåligt samvete och lite panik över att jag inte orkar plugga, inte varit på uni på en vecka, och så vidare. Jag vet att sova egentligen är bästa sättet att bli av med skiten - ändå vill jag döda mig själv för att jag sover från ett till ett.

Som det känns nu kommer jag inte orka åka på morgondagens seminarie heller. Den här kursen håller på att gå åt skogen. Fan.

En annan typ av konst

Som en hel del har märkt har jag ju blivit Dramaten-fangirl på sistone! Detta har väckt lite blandade reaktioner - själv tycker jag det är underbart, medan vissa andra (min familj...) tycker att det är otroligt irriterande eftersom de ser detta som något försök att spela "djup". Nåväl, jag kan ju inte hjälpa att min familj är mer långgrund än en strand i Skåne...

Något betydligt folkligare som väcker starka känslor hos mig är ju emellertid fortfarande sport i allmänhet och AS ROMA i synnerhet! Jag har aldrig förstått mig på människor som tycker att fotboll är "totalt fördummande" och bara består av "22 män som springer efter en boll". Såna citat visar bara på en enorm oförståelse. Fotboll är konst. Fotboll är, i sina bästa stunder, passion, vilja, kärlek, en kamp på nästintill liv och död. Visst finns det undantag, visst finns det trista 0-0 matcher där spelarna saknar vilja, och visst finns det ligor där allt bara handlar om pengar (host England...). Det är dock för mig ungefär samma sak som att det finns kassa författare, usla skådespelare och fula tavlor. Daniele de Rossis enorma glädje efter varje seger blir inte mindre vacker för att Ashley Cole sålde ut hela sin själ och gick till värsta rivalen, lika lite som Shakespeares ord blir mindre vackra för att vissa deckarförfattare inte kan få ihop tre acceptabla meningar.

Idag tog Roma för övrigt ytterligare en seger, 1-0 borta mot Fiorentina. Tvåa nu! Inter är alltför långt bort för att vi ska kunna hota dem, tyvärr, men det finns fortfarande en italiensk och en europeisk cup att vinna! Forza Roma!!

Egoboost

Högsta betyg i C1:an, d.v.s. familjerätt och arbetsrätt. Otroligt skönt och stor lättnad - familjerätten kände jag var min grej, och därför var det väldigt jobbigt att gå runt och våndas eftersom jag visste att det var en grej jag hade gjort totalt fel. Har gått runt i tre veckor och räknat poäng fram och tillbaka. Nu blev det ändå en rätt stor marginal till slut!

Och med det resultatet kan jag sammanfatta en lyckad förstatermin på uni! AB både i JIK:en och C1:an alltså, och mini-kursen som man bara kunde få B (d.v.s godkänt) som bäst på prickades ju av utan några som helst problem. Trots att jag väl inte direkt har pluggat dom där åtta timmarna om dagen som man "ska" plugga. Snarare...två, tre i snitt kanske dom dagar jag är hemma. Lite föreläsningar på det. Fan, jag är nog rätt smart ändå!

Plugghund

Det har blivit en hel del statsrätt de senaste dagarna, och när jag inte själv har läst mina böcker...tja, då finns det andra som är intresserade! (Bilden är faktiskt inte arrangerad...)