GULD GULD GULD!!

Välkommen till den nya curlingbloggen...

Skämt åsido, men jag är fortfarande i extas och helt upprymd efter den fullständigt osannolika OS-finalen i damernas curling. Seriöst, vad var det som hände egentligen? Bland den värsta känslomässiga berg-och-dalbana jag varit med om. Att slitas mellan hopp och förtvivlan är ju minst sagt en sliten klyscha, men inatt stämde den verkligen. Jag var hysteriskt nervös inför matchen, och det blev inte direkt bättre under de första omgångarna. Sen spelade ju dock Sverige lysande fram till halvtiden, med några helt magnifika dragningar av Eva och Anette, och i pausen var jag rätt lugn. Så plötsligt bara föll ALLT efter två riktiga skitstenar i sjunde. 5-4 till Kanada och efter den nionde omgången hade jag mentalt redan gått och lagt mig. Kanadensiska skippern spelade ju hundraprocentigt, och jag vet inte hur många arga sms jag skickade till Tove och Lillis, där jag ondgjorde mig över hur tråkigt det är när någon inte ens är nära att missa.

Resten av matchen var en ren uppvisning i vad det innebär att ha starkt psyke. Jag hade gett upp. Kommentatorerna hade gett upp. Svenska coachen hade gett upp. Alla såg matchen som klar - innerst inne tror jag nog att de svenska tjejerna också såg det som rätt kört. Ändå fortsatte de att slåss och kämpa. Plötsligt spelade de bra igen, och plötsligt verkade den där glädjen, som Eva efter semin sa skulle bli avgörande, finnas i laget igen. Visst, Kanada borde fortfarande ha vunnit matchen - Sverige spelade fina stenar, men de kanadensiska spelarna tog fint bort garderna och borde ha kunnat hindra Sverige från att ta den nödvändiga tvåan i tionde omgången. Absolut, det var två missar av den kanadensiska skippern som gav Sverige guldet, men det var svenskorna själva som gav sig själva möjligheten att få se kanadensiskan missa. Hon fick inte lägga de perfekta dragningar hon gjort hela matchen, hon tvingades slå, och när hon i sin karriärs viktigaste lägen skulle göra det så räckte inte hennes psyke till. Självklart, Kanada missade guldet för att Bernard missade sina två jättelägen, men de missade det lika mycket för att Anette Norberg hade psyke nog att efter sina katastrofala stenar i sjunde och nionde omgången resa sig och spela fyra riktigt bra stenar i omgång tio och elva.

Det är ett solklart bragdguld på det här. Att ta ett OS-guld är grymt, men att försvara det, mot Kanada, i Kanada, är ännu häftigare. Tack för matchen, tack för guldet, tack för kyssen!

(Lillis och Fia har förresten övertalat mig att slänga in Eva på min laminerade lista...synd att jag inte riktigt minns hur den ser ut - platserna efter Totti är såklart till 95% utfyllnad. Dock, efter den här uppvisningen, är jag beredd att slänga in hela laget på platserna 2-5!)