En enda poäng!

Poh, det gäller att ha nerver av stål om man ska palla med att heja på Roma! Lär dock vara fantastiskt bra övning inför avgörande curlingstenar, men gud... att komma hem, veta att Roma spelat en match mot för tillfället största rivalen (Lazio får ursäkta...), och att det vid seger bara skulle vara en poäng upp till serieledning, det är psykisk påfrestning på hög nivå. Å andra sidan är det värt det åtta dagar i veckan, när man går in på nätet och möts av texten "Luca Toni avgjorde på Olimpico". Eufori i dess renaste form.

Drömmen lever. Jag vågar egentligen inte börja hoppas, vet att det är dåraktigt att göra det och troligen bara kommer sluta i besvikelse och tårar, men jag hoppas ändå.

Biblioteksbesök och katastrofkrock

Jag förstår inte hur varje tur till biblioteket för återlämning av böcker kan sluta med att väskan hem är dubbelt så tung som väskan dit... idag skulle jag ju bara lämna tillbaka Anna Karenina (för övrigt betydligt bättre än den ganska så överskattade Krig och fred!), inte låna något, eftersom Tjänstekvinnans son, Persuasion och Ivanhoe ligger på nattduksbordet och väntar på att bli lästa. Varför kommer jag då hem med Moliéres komedier (nåväl, åtminstone fem av dem...), Zolas Germinal och dessutom Revolutionary Road? Med kurslitteratur i mängder, tre tentor kvar under terminen, ett antal teaterbesök inplanerade - när hade jag tänkt läsa alla de där? Tyvärr fungerar inte rationella argument när jag är på bibliotek... jag försöker dock se det positivt! Att låna böcker är ju åtminstone gratis, så hellre tokig i böcker än i kläder!

Imorgon ska jag på Stadsteatern och se Sommarnattens leende. Ser mycket fram emot detta, tror den kommer vara superbra, kul att träffa musikalarna, MEN...det krockar med Roma-Inter. För ett par månader sen, när Roma låg sisådär 14 poäng efter och kämpade för att nå fjärdeplatsen, hade det varit irriterande men ingen katastrof. Hade nog nästan varit lite lättad över att slippa se en trolig mangling av mina älsklingar. Nu är ju läget dock lite annorlunda... Roma på andraplats, 4 poäng bakom Inter, vilket vid seger blir en ynka poängs marginal...känns riktigt, riktigt jobbigt.

Mogna beslut

Idag har jag varit en riktigt mogen och ansvarstagande person! Åtminstone första halvan..gick upp vid sju (visserligen halvt försovit mig, men petitesser!), åt snabbt, klädde på mig, sminkade mig, halvvägs ut genom dörren - pliing, sms från Julia, föreläsningen inställd. I såna lägen vet jag aldrig om jag ska skratta eller gråta. Visserligen skönt med en plötsligt "ledig dag", men drygt ändå eftersom jag 1) hade gått upp, 2) vet att föreläsningen kommer hamna på annan tid, alternativt måste läsa in det själv, samt 3) vet att det inte alls blir lika mycket pluggat som om jag hade följt min ursprungliga plan för dagen, som var att efter föreläsningen sitta i biblioteket fyra timmar. Nåväl, istället för att deppa ihop satte jag mig i soffan och läste DN. Därefter skulle det ansvarsfulla pluggande börja, vilket det faktiskt gjorde...efter att ha sett en timme från curlingfinalen i OS vill säga. Så, det var väl bra av mig? Synd bara att jag läste en lååång artikel på engelska om ett öh...ska vi säga inte sådär jättespännande område.

Tyvärr var ämnet faktiskt så icke-upphetsande att jag istället bestämde mig för att vara mogen genom att göra ordentlig lunch! Sagt och gjort, promenerade iväg till affären (notera promenerade, tog inte bilen! Miljövänlig och allt!) och köpte grönsaker (!!!). Gick hem och gjorde sallad. Tog tag i pluggandet! Bra!

Ja, allt var frid och fröjd, tills det kom rättsfall på engelska. Tråkiga rättsfall med skumma frågor. Då slängde jag argt igen böckerna och gick till kolgrillen och köpte mat istället. Som mamma får betala, haha. I ett avseende har jag iaf en curlingmorsa! Sen åkte jag och spelade curling i Sumpan i 3,5 timme. Underbart. Seriöst, saknat idrott så himla mycket! Inte just den fysiska ansträngningen (som dock inte är så enorm i curling, tack gode gud...) utan mer lagkänslan och PEPPA PEPPA PEPPA!! Mmm det finns inget bättre än att sätta en sten perfekt i boet eller se en lagkompis lägga upp en perfekt gard. Eufori. Jag, Tove, Kajsa och vår nya superspelare Hanna spelade mot några andra juniorer som började ungefär samtidigt som oss, och vi KROSSADE! 5-0 på tre omgångar. Plockade en etta när vi hade sista sten i första, snodde en poäng i andra och lekte hem sista omgången och snodde en trea. Stört bra stenar, givetvis blandat med några mindre lyckade, men faktiskt från hela laget en riktigt bra insats. Jag börjar verkligen tro på oss nu. Såpass mycket att jag har börjat kika på lägenheter i Solnaområdet. Som sagt, jag hoppas verkligen att ingen tror att hela den här curlingsatsningen är ett skämt. Har man en gång rört vid ett OS-guld försvinner inte viljan att ha ett eget i första taget...

Internationell våldsanvändning aka väpnade konflikter...

Eller på ren svenska, krig, är vad jag haft föreläsning om idag! Betydligt intressantare än vissa andra av veckans föreläsningar, troligen för att det är väldigt lätt att relatera till. FN-stadgans våldsförbud var det som avhandlades, samt de undantag som finns - det vill säga i vilka lägen man får kriga. Vid en första anblick är reglerna ganska tydliga; i huvudsak i självförsvar, samt när FN's säkerhetsråd har gett sitt godkännande (finns några till men vi behöver inte gå in på dem nu).

Med bakgrund av detta är det, juridisk sett, ganska klart att USA's krig mot Irak 2003 var helt rättsstridigt. Solklart angreppskrig, inget självförsvar (till skillnad från Afghanistan två år tidigare, så man efter WTC-attackerna agerade i självförsvar). Moraliskt sett tycker jag dock att det är supersvårt att avgöra huruvida det var legitimt eller inte. Om vi bortser från dåliga bortförklaringar typ "vi tror att de har massförstörelsevapen!" och mer eller mindre konspiratoriska teorier om att USA bara ville åt oljan och bara ser till det faktum att Saddam Hussein hade förtryckt och mördat miljoner människor under 25 års tid - är det då okej för en annan stat att gå till väpnat angrepp?

Å ena sidan har vi ju det faktum att ytterst få människor stöder krig. Jag gör det generellt sett inte - våld föder bara mer våld och bidrar till förstörelse och lidande. Krig är inte bra, det är de flesta överens om. Å andra sidan.. är det okej att stå vid sidan om och se på när ett antal galningar i toppen avrättar och torterar sitt eget folk? Är det moralisk försvarbart att sitta här i vår trygga del av världen, där statens värsta brott mot en är att dra för mycket skatt eller betala ut för lite bidrag, och högfärdigt hävda att de där länderna minsann får klara sig själva? Jag ställer mig starkt frågande till det.

The Schlagerhelg

Jag vill inte höra mer schlager på minst ett år. Seriöst, jag tycker schlager kan vara rätt okej, lite för taffliga texter och för enformigt för att vara riktigt bra, men under ett par veckor är det klart uthärdligt. Lördagen tangerade dock min gräns, och gick nog faktiskt en bra bit över den också, om jag ska vara helt ärlig. Runt tolv steg det bilburna folket, det vill säga jag, Lillis och Fia, in i supervärdinnan Emmas lägenhet till tonerna av You're making me hot-hot-hot, en förvisso medryckande låt, men knappast en som någon kommer få ett Polarpris för. Så långt allt väl i alla fall, någon gång skulle jag väl stå ut med årets rika flora av bedrövliga bidrag!

När Unstoppable, You're out of my life, Hollow och resten av bidragen som min tondöva pappa nästan hade kunnat skrapa ihop, så började det dock bli jobbigt. Tur då att allt annat var perfekt! Emma gjorde eminenta pannkakor till oss normala människor som inte anser att rå fisk är något som bör befinna sig i kroppen, Lillis kakbuffé slog vilket café som helst med råge och våra hemmagjorda pizzor smakade helt förträffligt. Själva melodifestivalfinalen då? Jag höll på Salem, som i mitt tycke var den enda som hade något som liknade en bra låt, men som vi alla vet vann Anna. Detta till stor glädje bland personerna runt omkring mig... fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Min hjärna är fortfarande fullt upptagen med att försöka minnas hur den totalt intetsägande låten faktiskt går...samt försöka räkna ut under hur många skolavslutningar jag sett en Anna-tjej. Nåväl, man får väl vara glas att schoolboy-pojken inte vann iaf! (Även om en liten, liten del av mig, som jag envist försöker tysta, hävdar att han är rätt snygg, om än lite för mycket lammkött...)

Där hade man ju kunnat tro att schlagern var över för året, och vi kunde övergå till bättre sysslor (till exempel att diskutera curling). Men inte då! Förvisso bjöds det på en kär återblick till 2007, då en viss Donna tillsammans med Fred Johansson och en lite mindre awesome Donna styrde upp hela festivalen med lite schlagermusikal, men sen tvingades jag uthärda diverse gamla schlagerdängor! Nåväl, Sarah Dawn Finer är ju åtminstone lika förträfflig varje gång man ser henne, vilket knappast kan sägas om Regina Lund...(seriöst tjejer, ni vet att jag älskar er, men Rainbow Star!? Det är INTE en bra låt..)

Men sen började partyt, när någon plötsligt drog sig till minnes ett antal gamla mytomspunna fanfics! Åh, herregud. Jag höll på att dö av skratt när det fördes på tal. Jag trodde jag sett toppen av nördighet under HP-konventen jag var på 2007 och 2008, men det kommer inte i närheten av det här. Det går inte ens att försöka beskriva...nej, jag tror jag skippar det.

Trots att jag just nu är helt spyfärdig på allt vad schlager heter (ni skulle ha sett mitt ansiktsuttryck när jag kom till spinningpasset ikväll och det första instruktören säger är att det blir schlagertema...jag var gråtfärdig!) var det en helt fantastisk helg! Jag har saknat det här nördgänget massvis senaste månaderna och det känns stört skönt att vi träffas redan nästa helg - då blir det mindre schlager och mer finkultur. Bergmans "Sommarnattens leende", på Stadsteatern, står på schemat och jag längtar redan!

Breaking news

Jag har ett liv! Därför är det lite dött här just nu. Idag har jag åkt pendel, varit på föreläsning, åkt pendel, varit hemma och ätit, åkt lite mer pendel, spelat curling, samt, hör och häpna, avslutat med att åka lite mera pendel!

Nu ska jag läsa lite till folkrätt (vilket är vad pendeltågsresorna spenderats med), men det kommer en rapport från helgen under de närmsta dagarna! Helgen var, som vanligt när man umgås med musikalarna, helt galen, så jag lovar att rapporten är värd att vänta på!

Betraktelser från livet 12 mars

Ytterligare en tenta läggs till handlingarna. Kändes rätt okej, men precis som vanligt kom jag efteråt på ungefär 100 saker till jag borde ha skrivit. Fick dock lite panik under tentan och blev osäker på några grejer, som jag emellertid tror att jag lyckades reda ut, så känslan efteråt var ändå okej! Nu är det bara att ta nya tag, folkrätten börjar på måndag, och där är det tenta redan 7 april. Har tre 6-poängskurser den här våren, så det kommer helt klart bli intensivt.

Innan jag slänger mig över kurslitteraturen till folkrätten ska jag dock göra en liten tur ner till Linköping där det vankas nördträff! Hela gänget ska dit utom Linda, som tydligen tyckte att hästen var viktigare...nåväl, tur att någon gör vuxna och mogna prioriteringar! Tanken är att det ska bli Melodifestivalfinaltittande (det bästa med Mello är alla roliga, långa ord man kan göra..), och med tanke på den bedrövliga kvalitén på årets bidrag är det nog tur att jag ska se det hela i goda vänners sällskap..

Annars då...ja, idag har jag upptäckt årets hittills största modemiss! En tjej på pendeltåget som hade blå tygskor...problemet var då två saker. För det första att hon hade tygskor när det fortfarande är is, snö och slask ute, men framför allt; den blå färgen påminde jobbigt mycket om såna där blå plastöverdrag det finns på förskolor, hos tandläkare och så vidare. Inte direkt snyggt...

Konsten att skratta åt sig själv

Förlåt, för hundrade gången, men den här bloggen handlar ju trots allt om MIG, och curling är en mycket central del i mitt liv just nu. Det andra centrala är tentan på fredag, och tro mig, ni tycker inte att det är roligare att höra om hur normgivningsmakten är fördelad i Sverige. Jag lovar.

Efter att ha pluggat några timmar på uni och gått på en relativt värdelös frågestund inför fredagens tenta begav jag mig till Sundbyberg för det första passet curling. Hur det gick läser ni såklart i WoOS-bloggen, så jag säger inte så mycket mer om den saken. Efter de två första vurporna tänkte jag dock "fan, vad gör jag här? Varför sitter jag inte hemma i soffan och pluggar statsrätt, som jag iaf har en rimlig chans att bli ganska bra på?". Sen hände dock något som är väldigt, väldigt, olikt mig. Jag struntade fullständigt i att jag bevisligen har noll balans, och att varenda försök till dragning blev en rätt misslyckad gard. Istället garvade jag åt mina egna vurpor och försökte hitta det positiva i varje slag! Ett par av stenarna gick faktiskt fram till boet (må vara att de också gick förbi, jag hade åtminstone kraft nog att få fram dem). Jag tappade inte balansen en enda gång vid slajden, vilket många andra gjorde. Överlag måste jag säga att jag förvånande nog hade en positiv inställning och insåg att jag hade kul trots att jag inte var i närheten av att vara bäst.

Så glad att upptäcka det. Det är förvisso trevligt när framgångarna efter lite jobb kommer som ett brev på posten, men det gör också att rädslan för misslyckanden blir betydligt större. Det där har hämmat mig enormt senaste åren och gjort att jag aldrig vågat prova på något som jag inte på förhand vet att jag är bra på. Givetvis tror och hoppas jag att jag kommer bli rätt okej på curling med tiden, men om inte annat har jag iaf fått ett bevis på att jag kan vara usel på något, och ha kul åt det istället för att bryta ihop. Totally awesome!

Slott i Sverige

Efter några månaders frånvaro satt jag idag återigen i en av Dramatens salonger. Slott i Sverige den här gången, och den var faktiskt riktigt, riktigt bra! Jag hade inte så jättehöga förväntningar, trots superrecension i DN, så det var roligt att bli positivt överraskad. Jättebra skådespeleri och många skratt, men ändå en skarp underton av allvar. Just den där balansgången mellan att lyckas vara rolig men ändå få fram ett tänkvärt budskap är ju ofta rätt svår, och slutar inte sällan i klumpig tragikomik. Härligt att se att de löste det så bra! Det var dock ganska skrämmande att se hur lätt vi själva kan skapa stora draman ur ingenting, bara för att ta oss ur vardagens tristess.

Mitt liv är dock inte speciellt tråkigt just nu, tack och lov. Den befarade Post-OS-depressionen har uteblivit tack vare vår kommande curlingsatsning! Laget har nu en officiell blogg där ni kan följa vår framfart - glädjande även för dem som hatar curling, eftersom ni nu kan fortsätta följa min blogg med en reducerad mängd curling!

Witches of OS

Jag vet, jag sa att det inte skulle bli en curlingblogg det här, men nu är läget som det är! Jag och mina vänner Tove och Li har dragit igång en hårdsatsning för att säkra återväxten inom damcurlingen. Vi har skapat laget Witches of OS (hyllning till vårt förflutna som quidditchlag+likhet med the Wizard of Oz+OS-satsning!) och vårt mål är OS-guld 2018! Åtta år går snabbt, kan tyckas vara en liten tid för att bli bäst i världen, men med låg målsättning kan man heller aldrig klättra riktigt högt! Dessutom vet vi att vi har en bra utgångspunkt i och med att vi känner varandra sen ett antal år tillbaka och vet att vi trivs ihop! För de som ännu inte gjort det så är ni varmt välkomna att joina vår fanpage på Facebook - sök bara på Witches of OS! Laget är anmält till en nybörjarkurs och går på is redan på måndag (8/3).

Jag och Li kände att det var viktigt att hylla de curlingspelare som är bäst i världen just nu, och därför begav vi oss imorse till Arlanda för att ta emot lag Anette Norberg! Eller lag och lag...det är väl knappast någon hemlighet att vi mest var ute efter Eva Lund. Stor succé blev det iaf - vi fick röra Anna respektive Evas guldmedaljer!! Kunde laget fått en bättre start - guldkänsla redan innan vi äntrat isen - jag tvivlar!

På bilden - Blivande olympiamästare 1, tvåfaldig olympiamästare, blivande olympiamästare 2, samt random radioreporter som visst också vill vara med i stjärngänget!