Konsten att skratta åt sig själv

Förlåt, för hundrade gången, men den här bloggen handlar ju trots allt om MIG, och curling är en mycket central del i mitt liv just nu. Det andra centrala är tentan på fredag, och tro mig, ni tycker inte att det är roligare att höra om hur normgivningsmakten är fördelad i Sverige. Jag lovar.

Efter att ha pluggat några timmar på uni och gått på en relativt värdelös frågestund inför fredagens tenta begav jag mig till Sundbyberg för det första passet curling. Hur det gick läser ni såklart i WoOS-bloggen, så jag säger inte så mycket mer om den saken. Efter de två första vurporna tänkte jag dock "fan, vad gör jag här? Varför sitter jag inte hemma i soffan och pluggar statsrätt, som jag iaf har en rimlig chans att bli ganska bra på?". Sen hände dock något som är väldigt, väldigt, olikt mig. Jag struntade fullständigt i att jag bevisligen har noll balans, och att varenda försök till dragning blev en rätt misslyckad gard. Istället garvade jag åt mina egna vurpor och försökte hitta det positiva i varje slag! Ett par av stenarna gick faktiskt fram till boet (må vara att de också gick förbi, jag hade åtminstone kraft nog att få fram dem). Jag tappade inte balansen en enda gång vid slajden, vilket många andra gjorde. Överlag måste jag säga att jag förvånande nog hade en positiv inställning och insåg att jag hade kul trots att jag inte var i närheten av att vara bäst.

Så glad att upptäcka det. Det är förvisso trevligt när framgångarna efter lite jobb kommer som ett brev på posten, men det gör också att rädslan för misslyckanden blir betydligt större. Det där har hämmat mig enormt senaste åren och gjort att jag aldrig vågat prova på något som jag inte på förhand vet att jag är bra på. Givetvis tror och hoppas jag att jag kommer bli rätt okej på curling med tiden, men om inte annat har jag iaf fått ett bevis på att jag kan vara usel på något, och ha kul åt det istället för att bryta ihop. Totally awesome!