The Schlagerhelg

Jag vill inte höra mer schlager på minst ett år. Seriöst, jag tycker schlager kan vara rätt okej, lite för taffliga texter och för enformigt för att vara riktigt bra, men under ett par veckor är det klart uthärdligt. Lördagen tangerade dock min gräns, och gick nog faktiskt en bra bit över den också, om jag ska vara helt ärlig. Runt tolv steg det bilburna folket, det vill säga jag, Lillis och Fia, in i supervärdinnan Emmas lägenhet till tonerna av You're making me hot-hot-hot, en förvisso medryckande låt, men knappast en som någon kommer få ett Polarpris för. Så långt allt väl i alla fall, någon gång skulle jag väl stå ut med årets rika flora av bedrövliga bidrag!

När Unstoppable, You're out of my life, Hollow och resten av bidragen som min tondöva pappa nästan hade kunnat skrapa ihop, så började det dock bli jobbigt. Tur då att allt annat var perfekt! Emma gjorde eminenta pannkakor till oss normala människor som inte anser att rå fisk är något som bör befinna sig i kroppen, Lillis kakbuffé slog vilket café som helst med råge och våra hemmagjorda pizzor smakade helt förträffligt. Själva melodifestivalfinalen då? Jag höll på Salem, som i mitt tycke var den enda som hade något som liknade en bra låt, men som vi alla vet vann Anna. Detta till stor glädje bland personerna runt omkring mig... fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Min hjärna är fortfarande fullt upptagen med att försöka minnas hur den totalt intetsägande låten faktiskt går...samt försöka räkna ut under hur många skolavslutningar jag sett en Anna-tjej. Nåväl, man får väl vara glas att schoolboy-pojken inte vann iaf! (Även om en liten, liten del av mig, som jag envist försöker tysta, hävdar att han är rätt snygg, om än lite för mycket lammkött...)

Där hade man ju kunnat tro att schlagern var över för året, och vi kunde övergå till bättre sysslor (till exempel att diskutera curling). Men inte då! Förvisso bjöds det på en kär återblick till 2007, då en viss Donna tillsammans med Fred Johansson och en lite mindre awesome Donna styrde upp hela festivalen med lite schlagermusikal, men sen tvingades jag uthärda diverse gamla schlagerdängor! Nåväl, Sarah Dawn Finer är ju åtminstone lika förträfflig varje gång man ser henne, vilket knappast kan sägas om Regina Lund...(seriöst tjejer, ni vet att jag älskar er, men Rainbow Star!? Det är INTE en bra låt..)

Men sen började partyt, när någon plötsligt drog sig till minnes ett antal gamla mytomspunna fanfics! Åh, herregud. Jag höll på att dö av skratt när det fördes på tal. Jag trodde jag sett toppen av nördighet under HP-konventen jag var på 2007 och 2008, men det kommer inte i närheten av det här. Det går inte ens att försöka beskriva...nej, jag tror jag skippar det.

Trots att jag just nu är helt spyfärdig på allt vad schlager heter (ni skulle ha sett mitt ansiktsuttryck när jag kom till spinningpasset ikväll och det första instruktören säger är att det blir schlagertema...jag var gråtfärdig!) var det en helt fantastisk helg! Jag har saknat det här nördgänget massvis senaste månaderna och det känns stört skönt att vi träffas redan nästa helg - då blir det mindre schlager och mer finkultur. Bergmans "Sommarnattens leende", på Stadsteatern, står på schemat och jag längtar redan!