Mer fangirlande!

Mitt smått störda fangirlande av Meryl Streep fortsätter och jag har nu sett två till av hennes filmer på youtube, "Before and After" samt "Postcards from the Edge". Den förstnämnda var faktiskt mycket bättre än jag trodde - en snabb research innan jag såg den visade på rätt milda recensioner, men jag blev faktiskt positivt överraskad. Gillar såna där psykologiska filmer där man får tänka och debattera lite med sig själv. Storyn i sig var väl inte helt fantastisk, men både Meryl och Liam Neeson var riktigt bra och den hade mig på helspänn hela tiden. Rekommenderas!

Postcards from the Edge var en mer lättsam film och var ganska rolig. Kanske inte så jättedjup men ändå en lagom komplicerad mor/dotter-relation. Plus för en hel del minnesvärda repliker och störda konversationer. Dessutom tar Meryl ton flera gånger och hade jag sett den här innan jag såg Mamma Mia hade jag ju aldrig behövt oroa mig för hennes sångröst.

Något tragiskt som hänt är dock att Hanna fallit för Percy Jackson-förbannelsen. En hel del av de som umgås mycket med mig vet hur svårt jag har för denna barnbokserie. Jag läste första delen när jag gick på högstadiet, och redan då (liten som jag var) tyckte jag att storyn var rätt töntig och språket var en katastrof. Jag hade dock säkert uppskattat den om jag läst första delen när jag var kanske...säg elva. Gjorde dock ytterligare en tråkig upptäkt idag när jag skulle börja läsa GoF igen - jag tycker språket i första kapitlet där är rätt kasst också. Nu har jag förvisso aldrig hävdat att det litterära språket är Harry Potter-seriens styrka, men jag har tidigare inte direkt stört mig på det. Tyvärr gjorde jag det idag. Nu var det förvisso den svenska versionen, så det kan ju vara så att det bara är Lena-tönten som översatt helt åt helvete, jag hoppas på det. Jag kände dock redan inför konventet en viss HP-trötthet - vet inte om det kan vara relaterat till att jag och Tove HP-flummade så mycket i Oxford, eller till det faktum att jag för närvarande läser Les Misérables, som troligen är det bästa som någonsin har skrivits. Hursomhelst känns denna HP-trötthet inte helt okej. Rädd att jag seriöst börjar bli vuxen. Känns ju inte alls bra om detta nu sker i samband med att mina vänner tar ett steg bakåt i utvecklingen och uppskattar böcker om tolvåriga halvgudar som ska rädda världen.