Oxford here I come!!

Åker till historiska och kulturella Oxford med Tove idag. Tror vi kommer ha superkul!!

Detta innebär att bloggen troligen är lite död under tre veckor, kanske uppdaterar från nåt internetcafé nån gång. Ni som har mitt mobilnummer får hemskt gärna messa mig lite då och då.

Ha det bäst allihopa, see you! :)

hejdå fotboll

Jaha, det var det. I och för sig inte oväntat, och det hade kanske inte varit helt rättvist om Italien gått till semifinal efter den bedrövliga inledningen på turneringen. Känns dock ändå väldigt,väldigt bittert. de Rossi skulle inte ha slagit en straff i ett sånt avgörande läge bara månader efter straffmissen i Manchester som han själv beskrev som det värsta som hänt i hans karriär. di Natale såg man på långt håll att han skulle missa, såg ju fullständigt livrädd ut. I det läget borde Del Piero slagit straffen, då hade man fått en kvittering och Fabregas hade haft enorm press på sig. Kan förstå att det är svårt att ändra ordning på straffläggarna mitt i, men ja..Donadonis coachning har i den här turneringen inte varit godkänt. För Italiens skull vore det bäst att anlita en nytänkande och modig coach á la Spalletti, men jag hoppas verkligen att Roma inte släpper det geniet.

Romaspelarnas insats i turneringen - sammanfattningsvis godkänd. de Rossi gör, straffmissen bortsett, en mycket bra turnering och visar att han är Europas kanske bästa defensiva mittfältare. Perrotta syns tyvärr inte mycket alls - springer som vanligt kopiöst men när det inte finns någon Totti som kan slå genipassningarna som hans löpningar leder fram till så försvinner han lite ur spelet. Aquilani får egentligen bara speltid i dag, gör det jättebra defensivt, men kan oerhört mycket mer offensivt sett. Slutligen Panucci, inleder lite knackigt som ytterback mot Holland, gör sedan ett väldigt bra jobb som mittback. Dessutom målskytt mot Rumänien vilket är ett plus i kanten.

Italien i den här turneringen saknade den extra dimensionen som tog dom till VM-guld. Toni var en skugga av sitt riktiga jag och mittfältet funkade inte alls lika bra som för två år sen. Backlinjen inledde katastrofalt, men efter Hollandsmatchen såg det väldigt bra ut - Chiellini kan mycket väl vara Cannavaros efterträdare, och Buffon i målet visar att han är världens bäste målvakt.

Det Italien saknade var en Pirlo och Toni i form, samt Francesco Totti. Nu är jag ju inte helt opartisk i den här frågan, men jag vidhåller att Totti alltid gör nytta på planen även om han inte är i superform. Detta därför att han alltid drar på sig minst en man, ofta två. Med den bevakningen hade luckor öppnats upp för Toni, Cassano och Perrotta. Och då pratar jag alltså om en Totti som inte hade varit i form. En Totti i form behöver vi inte ens diskutera. Jag är rädd att Italien kan få några tuffa år framför sig, återväxten är inte superbra. Men Italien är ju trots allt Italien, så ni belackare får nog dras med dom även framöver.

Nu är det slut på fotboll för min del på ett tag - i början av september lär italienska ligan dra igång igen, och detta med en norrman (Riise) på Romas vänsterkant. Vi får se om Silly Season bjuder på nåt mer. Tills dess....Roma e Italia per sempre!

...och hur tusan hamnade jag i det här?

Åker till Oxford om drygt två dygn, och just nu känns det sådär. Jag ser jättemycket fram emot resan, tror det kommer bli superkul, är inte jätteoroad över språket och ska bli jättekul att vara kulturell med Tove, samt träffa nya människor. Så det är inget som är fel där. Felet är snarare att det händer så mycket skit hemma i det här skitlandet att jag är oroad att jag inte kommer kunna släppa det helt och därför inte kunna njuta fullt ut av tiden i Oxford. Men jag ska göra mitt bästa och förhoppningsvis kommer jag ha så kul att jag glömmer bort allt annat.

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i den här situationen, när jag lovat mig själv hela livet att aldrig hamna i den. Och om jag hamnade i den skulle jag inte acceptera den utan snabbt ta mig ur. Det är äckligt lätt att snacka och planera, men sen när man väl hamnar i skiten spelar det ingen roll vad man lovat sig själv tidigare. Och hur jag än gör nu kommer någon bli arg, sårad etc. Jag får panik, och jag önskar verkligen att jag kunde reda ut det innan Oxford men det hinner jag inte. Jag vill bara kunna vrida tillbaka klockan ett år och på nåt sätt undvika den här situationen. Just nu känner jag mig som en hundvalp som glatt kommer viftande på svansen gång på gång, med nytt hopp trots att det är lönlöst. Så länge det finns hopp finns det liv och vice versa. Synd att hoppet är på väg att ta slut.

Never let a friend fool you twice

Crybaby's out!

WOAAH!! EM är nu, tack vare Tyskland, befriat från världens drygaste, äckligaste filmare - Cristiano Ronaldo, aka Crybaby aka Fallande lövet. Fin match från tyskarnas sida och helt klart en välförtjänt seger. Lukas Podolski ska vi inte ens tala om - det räcker att se hans spel för att förstå. Vilken underbar lirare han är!

Sveriges insats igår är ju något man snabbt vill glömma. Därför säger vi inget mer om den utan ser istället fram emot Spanien-Italien på söndag. Känns som att den matchen kan bli precis hur bra som helst. Fabregas mot de Rossi, Villa/Torres mot Chiellini/Panucci och Toni mot Sergio Ramos... och framför allt, världens bäste målvakt, Buffon, mot den kanske näst bäste, Iker Casillas. Det vattnas i munnen redan nu.

Men innan dess ska det firas midsommar och packas inför Oxford! Må som ni förtjänar och FORZA ITALIA!!

Dov'è la Vittoria?
Le porga la chioma
Che schiava di Roma
Iddio la creò.

Ich bin die Singstarerin...*host*

Igår var en mycket bra dag som spenderades hemma hos Tove. Efter lite Oxford-förberedelser var det dags för mig att premiärspela hennes Singstar (som införskaffades i måndags) och det gick faktiskt överlag ganska bra! Lyckades till och med vinna på några låtar, samt slog mitt tidigare rekord (drygt 9000 poäng, Father and Son, hos Tobbe). Det nya rekordet lyder på 9280 poäng och sattes på Tusen och en Natt. Det blev även en del roliga nostalgilåtar som vi verkligen inte kunde, typ Bra vibrationer, Fyra bugg och en Coca-Cola och Högt över havet. Tror dock aldrig vi hade sämre än 6000 poäng på någon av dessa, vilket ändå är okej om man aldrig har hört mer än titelraden av låten tidigare.

Efter att ha lagat mat (utan att förstöra köket!) och spelat lite till promenerade vi till Kungsträdgården för att se Italien-Frankrike. Tove var inte jätteengagerad men höll lite på Frankrike, medan jag var väldigt taggad och naturligtvis höll stenhårt på Italien. Och det gick ju finfint, 2-0 till Italien samtidigt som Rumänien torskade - ITALIEN I KVARTSFINAL!! Sen att det var underbare Daniele de Rossi (med lite hjälp av en fransk fot) som avgjorde matchen gjorde ju inte det hela sämre. Kommer nu ha betydligt lättare att ta en svensk förlust ikväll då iaf Italien är vidare.

Så idag när jag vaknade såg jag ett kuvert på mitt skrivbord från UF. Intyg att jag genomgått kursen och betyget...pampam...MVG!! Så lättad och glad. Kan nu lägga detta elände bakom mig och vara glad att det inte ställde till mer besvär än såhär.

en vecka kvar

Om typ en vecka och tolv timmar är jag på väg till Oxford med Tove. Jag förstår inte att tiden har gått så himla fort, känns som en månad sen vi bokade resan, när det egentligen är typ nio månader. Det är lite smånervöst, men framförallt ska det bli oerhört roligt. Dessutom känner jag att jag verkligen, verkligen måste komma ifrån landet och dess folk ett tag, så den här resan kommer fruktansvärt lägligt. Sen är det Erised ganska direkt efter att jag kommer hem, vilket jag förvisso är extremt icke-pepp på just nu, men säkert kommer längta till efter ett par veckor med engelsk mat, kulturskatt på kulturskatt samt utan Linnea, Li med flera.

(Everybody's playing the game
But nobody's rules are the same
Nobody's on nobody's side
Better learn to go it alone
Recognize you're out on your own
Nobody's on nobody's side)

Igår var jag ute och kickade boll med Michael, vilket var kul och sådär, tills typ 15-20 killar i min ålder (däribland Martin i min klass), varav ett par av dem fått i sig nån öl för mycket, kommer dit och också ska lira. Well, dom störde inte mig alltför mycket, men mitt i all min ensamhet påminde det mig om varför jag ju egentligen inte är det minsta intresserad av att skaffa pojkvän. Så trots att dessa småfjantiga killar (nu menar jag inte alla, för majoriteten stod tyst och snällt en bit bort) var källa till viss irritation (ni vet hur killar blir när de fått i sig en bärs, de tror att de är typ brasilianska landslaget och vunnit vm-bucklan när de bredsidar in bollen i öppet mål tre meter från mållinjen) så vill jag ändå tacka dem för uppvaknandet detta ledde till.

msn har kraschat och det gör mig skitförbannad. Påstår att det är något fel på proxyservern, vilket jag har svårt att tro eftersom hela internet och inte ett specifikt program brukar krascha när det är fel på den. Ska istället gå och läsa ett tag nu tror jag, sommaren ger ju lite mer tid till det än annars. Just nu är det Camilla Läckbergs senaste, Sjöjungfrun, som ligger överst i högen.

Och jag är ett springande barn

Har haft lov typ fyra dagar och jag är redan uttråkad. Folk är bortresta, det händer inget utom fotbollsmatcher (som nu bara kommer spelas 20.45) och jag saknar faktiskt att lära mig saker. Min hjärna mår inte bra av att inte stimuleras. För att försöka väga upp detta driver jag min mamma och lillebror till galenskap genom att ständigt fråga om detaljer i det tyska språket. Imorgon ska jag dock utnyttja att jag har tyskaboken hemma. Mål med denna sommar: kunna hela tyska steg 1 (knappt halva kursen kvar ungefär). Detta mål kommer falla när jag åker till Oxford för efter det är det fullt upp, men jag borde faktiskt ta mig igenom kapitel 4 på den här dryga veckan som är kvar tills jag åker i alla fall.

Jag tycker egentligen inte alls om Mikael Wiehe. Kass musik, till visserligen hyfsade texter, ingen bra sångröst och på tok för vänster för min smak. Tycker betydligt bättre om Björn Afzelius då. Men. Flickan och kråkan är en sanslöst vacker låt. Speciellt sista raderna, som liksom gör hela låten, som visar på hur vackert naivitet kan vara.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn
som tror det finns nån' som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nån' som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
Jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles försent

hur svårt kan det vara??

Jätteirriterad nu. Det går inte alls bra för mina lag i EM, inte alls. Lovar att det blir final mellan typ äckel-Portugal och Tyskland, som äckel-Portugal vinner. Holland spelar dock fin fotboll, hitills är de bäst i turnering. Sämst: de nordiska domarna. Apförbannad. Heter man Italien tvingas man uppenbarligen göra två mål för att få ett godkänt. Det är inte okej.

Bäst under gårdagen var Francesco, JinJin och de andra som stod utanför 4:ans studio i Kungsan med Francos stora Romaflagga. Den syntes klart i teven och blev till och med kommenterad av Ola. Roma har Sveriges bästa fans, tveklöst.

Till skillnad från Italiens match igår var Spaniens seger dock rättvis, men bittert att det kommer så sent. Grekland-Ryssland nu. Hoppas på oavgjort, då det räcker med oavgjort för Sverige mot Ryssland så länge inte Grekland slår Spanien.

Lögner och hopp

Först har jag, för första gången på länge, en ädel handling att rapportera! Linnea har lovat en god vän att baka kladdkaka åt honom. Mycket trevligt, mycket ädelt. Jag uppmanar alla att följa Linneas exempel - kladdkaka och givmildhet skänker glädje åt världen. Jag vill även ta tillfället i akt att gratulera Linnea till ett mycket välförtjänt stipendium hon har fått tack vare sina lysande engelskkunskaper!

Idag går Tove (min bästa vän) och Michael (min bror) ut grundskolan. Får mig att komma ihåg känslan när jag själv gick ut - lättnaden, förväntan inför gymnasiet...det är en intressant period i livet. Visst kan det kännas trist att lämna alla kompisar som man kanske gått i samma klass som i nio år, men saknaden går om inte alltid över så åtminstone lindras den, och för mig har gymnasiet i mångt och mycket blivit en klar förbättring jämfört med grundskolan. Ett år kvar nu, och jag tror trean kommer bli hur kul som helst. Sen väntar livet. Eller något i den stilen.

Min nye Gud är Marcus Birro. Jag har aldrig varit något större fan av poesi eller djupa texter. Men Birro har ett sätt att skriva som får en att häpna och verkligen förstå vad han menar, som får en att känna precis det han beskriver. Jag önskar att jag kunde skriva som den mannen, att kunna beröra på det sättet han gör.

I kväll spelar Gli Azzuri en ödesmatch mot Rumänien. Seger är ett måste för att hoppet om kvartsfinal ska leva. Det vore lätt för mig att gömma mig bakom en falsk fasad och säga att jag håller helhjärtat på Sverige nu, att det inte gör nåt om Italien åker ur så länge Sverige går vidare. Men det vore att ljuga. Och är det något jag har fått nog av, så är det lögner. Det finns en fullständigt briljant textrad i låten Tusen Bitar som lyder "Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner". Det är dags att börja ta fasta på det. Det är dags att öppna ögonen och se vilka som står för sitt ord och vilka som ljuger. Det är lätt att låta sig bländas av smicker och ord, lätt att låta hoppet övervinna förnuftet, men i slutändan skadas man mer av det än av att se den hårda sanningen direkt. För att knyta tillbaka till min nye Gud, för att citera Marcus Birro, "Blind kärlek är inte riktig kärlek".

Kärlek är komplicerat. Jag kan inte leva med den och jag kan inte leva utan den. Det gör det hela ännu mer komplicerat. Det kanske är det som är meningen. Folk frågar mig då och då hur Roma, eller sport i allmänhet, kan väcka så mycket känslor hos mig. Jag tror det är för att jag placerar min kärlek där. Ett snyggt mål från Totti i en avgörande match blir som en första kyss, att se en spelare lämna för den största konkurrenten som att vakna upp och inse att han blir aldrig min. Det är känslor som egentligen inte går att beskriva, utan som måste upplevas för att verkligen förstås. Kärlek är vackert, men det kan också lämna en bitter eftersmak. Jag är trött på glorifiering av kärlek. Jag är inte emot kärlek, jag kan känna den, jag kan se dess betydelse och nödvändighet för den gör oss, tja, mänskliga, men jag kan också vara klarsynt nog att se att det finns en väldig sanning i att vinnaren tar allt.

Syndernas förlåtelse

Jag har nu officiellt förlåtit Zlatan för det mål han gjorde mot Roma under sin tid i Tjuve (målen mot Parma är dock ej förlåtna). Fantastisk match igår, vilken underbar, underbar seger mot grekerna! Bara vi inte drabbas av övermod nu ska vi ta ryssarna och alltså bli åtminstone tvåa i gruppen. Jag tror fortfarande inte vi har så mycket att sätta emot spanjorerna, såvida inte både Torres och Villa plötsligt drabbas av allvarliga skador. Herregud vilken uppvisning de, framför allt Villa, hade igår. Där kan vi ha sett den blivande EM-kungen. Har varit en del snack om att Portugal har ett bättre lag än Spanien, och man ska inte dra alltför stora växlar av en match, men visst känns det som att Spanien åtminstone har EM's bästa anfallspar.

Att spela fotboll på Gärdet var hur nice som helst, TACK alla som kom! Det måste absolut göras om någon gång.

Jag tror jag råkade skrika lite för mycket igår, för när jag vaknade strax innan åtta idag kändes min hals INTE okej och var vråltrött. Struntade därför i avslutningen och sov tills...nyss. Ehehehe. Duktigt av mig.

Ska nu äta och tagga inför dagens matcher, Portugal-Tjeckien samt Schweiz-Turkiet. Tror denna omgång av grupp A bli betydligt intressantare än första omgången. Portugal och Tjeckien kan vid seger mer eller mindre säkra sitt avancemang i gruppen, och Schweiz respektive Turkiet måste vinna för att våga hoppas på avancemang.

Es un partido cruel

Har just sett EM's första match, Schweiz-Tjeckien 0-1. Hyfsad match, betydligt bättre andra halvlek än första. Resultatet dock inte alls rättvist, men Schweiz tog inte sina chanser samt berövades en solklar straff. Domare Rosetti gjorde i övrigt en närmast prickfri match. Båda lagen visade upp ett ganska bra försvarsspel (utom vid Tjeckiens mål) men långt ifrån imponerade offensivt. Inget av dessa lag har direkt tippats som guldaspirant inför turneringen, och efter dagens match måste jag nog säga att båda dessa lag får vara mer än nöjda om de tar sig till kvartsfinal.

Ska nu bänka mig framför teven igen och följa Portugal-Turkiet. Är inte jätteförtjust i något av lagen, men Portugal har på pappret ett lag för åtminstone semifinal, så ska bli spännande att se hur de står formmässigt.

EM är i gång folk...njut!!

Como Cain y Abel
Es un partido cruel
Tienes que pelear
Por una estrella
Consigue con honor
La copa del amor
Para sobrevivir y luchar por ella

EM-Pepp!!

Har otroligt tråkigt, men är EM-pepp som tusan! Idag har jag laddat med VM-krönikan från 1998, för några dagar sen såg jag den från 2006 (Italien <3) och till imorgon har jag den från 2002 och den från 1994 att peppa med. Tills på tisdag ska jag fixa EM-skivan också.

Idag var det studentavslutning och det var väl typ..nice? Längtar som tusan till nästa år... och nu har S06 officiellt tagit över Sam-fanan! Efter avslutningen tog jag en glass med Evelina nere vid Maren och sen har jag mest slappat hemma i soffan. Kul liv jag har. Imorgon är det nationaldag och jag har ingen aning om vad jag ska göra, förutom att se fotbollskrönikor då. Såg att det händer en del inne i Stockholm men inget som lockar mig så jättemycket. Kanske drar in en sväng och sätter mig och filosoferar ute på Djurgården eller nåt, beror lite på vädret och sånt. Blir säkert bra. Önskar att Li var hemma i Sthlm så vi kunde träffas och peppa fotboll...men snart så!!

Hopp och förtvivlan

På grund av den här UF-skiten har jag senaste dygnet slitits mellan hopp och förtvivlan. Det kan dock ha löst sig nu, jag hoppas på det. Om inte annat har jag kollat upp läroplanen (tack hanna <3) och tycker att jag har tillräckligt med argument för att vid behov kunna föra det här vidare till rektor och skolverket. Men som sagt, jag hoppas att det här löser sig utan att jag behöver gå så långt. Även om berörda lärare i det här fallet har agerat otroligt märkligt vill jag egentligen inte dra in skolan i något som ger negativ publicitet, eftersom jag generellt sett är väldigt nöjd med den. Vore synd om en sån här grej, som enskilda lärare behandlat på ett bedrövligt sätt, skulle förstöra min bild av skolan.

Imorgon är det klassens dag och minigolf! Är fett taggad på att ta hem Loserpriset - de som såg mig spela i Tanto för några veckor sen kan nog skriva under på att jag har goda chanser! Efter det är det dags för Samspelskväll, vilket ska bli nice nice nice!

Totalt vansinnesutbrott

Jag varnar alla känsliga läsare på en gång. I det här inlägget kommer jag brutalt hänga ut en person (nej, det är inte Zlatan, det är inte ens C. Ronaldo). Den enda gräns jag drar är att jag inte lägger ut namn, mailadress etc. eftersom detta strider mot PUL och inte direkt skulle sätta mig i en bättre sits. Om den person som blir uthängd råkar läsa detta vill jag hänvisa till yttrandefrihetslagen och det faktum att du faktiskt inte måste läsa min blogg, så tänk inte ens tanken att sänka mig i några fler ämnen. Så, det var inledningen. Nu kommer ilskan.

BAKGRUND: Under detta år har jag tillsammans med tre andra personer drivit ett UF-företag. Jag tänker inte gnälla det minsta på någon av dom, jag tror dom, liksom jag, har gjort sitt absolut bästa och ingen skugga ska falla över dom, för det är verkligen inte dom som är bovarna i dramat. Jag tror dock att samtliga dessa tre kan skriva under på att jag varit ganska så drivande i företaget och tagit ansvar för betydligt mer än bara mina egna uppgifter. Har lämnat in allt jag ansvarat för i tid etc etc, vid betygssamtalet efter halva kursen verkar allt frid och fröjd. Så kommer avslutande betygssamtalet idag,och vad händer då? Jo, då har X helt plötsligt bestämt sig för att jag bara ska få VG! Och motiveringen till detta är vissa små brister i bokföringen. Låt oss nu tillsammans gå igenom dessa brister.

Brist 1: Har gjort konteringar på lappar istället för med stämpel på verifikationerna. Jag erkänner att jag gjort detta ja, men 1) Jag har inte hört talas om någon lag som säger att konteringarna måste STÄMPLAS! Konteringarna är i övrigt korrekt gjorda. 2) Konteringarna gjordes på papper då skolan, med kapital nog att anse sig ha råd att bygga helt nya lokaler, och en rektor som är god för över 4 miljoner kronor, inte anser sig ha råd att köpa in en konteringsstämpel till varje företag (sex företag). Alltså konterade jag på papper för att slippa springa med hela tunga pärmen fram och tillbaka till skolan varannan dag. Okej, jag håller med om att det ser proffsigare ut med stämpel, men konteringarna är ju fortfarande gjorda, dom sitter ihop med verifikationen med ett gem och/eller i plastficka, och dom innehåller precis samma information som om dom hade gjorts med stämpel.

Brist 2: Ett par kvitton för inköp saknas. Ja, detta är förvisso sant, men detta var inköp gjorda av andra företagsmedlemmar, och om dom har slarvat bort dom är det ju inte så mycket mer för mig att göra än att skriva en verifikation där jag skriver att det här inköpet har gjorts bla bla. Jag kan ju tyvärr inte trolla, för fan människor, jag gillar Harry Potter, jag är inte Harry Potter.

Brist 3: Några verifikationer saknas. Detta stämmer inte, utan som jag klart och tydligt beskrivit i ett mail till X (detta mail skickades innan dagens samtal) har vissa nummer saknats eftersom jag skrivit fel i bokföringen i datorn, och när man då stryker den felaktiga verifikationen finns den ändå kvar, och den korrekta får ett nytt nummer. Detta hade dessutom varit väldigt klart för X om hon följt sina ursprungliga instruktioner, som var att både pärmen med verifikationer samt själva bokföringen skulle tas in och kollas igenom. Att stå fast vid sitt ord gäller tydligen inte för lärarsläktet.

Brist 4: Protokoll från styrelsemöten etc. saknas. Detta erkänner X själv att det inte är min uppgift, och att flera av de protokoll som kommit in kommit från, just det, mig. Ändå drar detta ner mitt betyg. Detta stör mig ENORMT mycket eftersom betygen ju för fan är individuella. Tänk er själva om detta nya kollektiva system skulle tillämpas bland lärarna!

"Ja Magnus, jag vet att du har full behörighet, har järnkoll på dina ämnen, är extremt uppskattad bland eleverna och sköter ditt jobb exemplariskt...men tyvärr har X och Y i år tyvärr inte alla rätt, så jag är rädd att det inte blir någon löneförhöjning för dig i år heller! Jo, jag förstår att det känns jobbigt, det är tungt för mig också, men jag har pratat med rektorerna på Igelsta och Colin, och dom har gjort såhär i flera år, och det måste ju vara rättvist!"

Åter till X, människan sitter alltså där och är ASDRYG typ "ååh jag förstår verkligen att det är jobbigt, det är inget lätt beslut för mig bla bla". Är stolt över att jag ändå höll en sansad och trevlig ton, för egentligen ville jag bara be henne att ta sin jävla empati och dra dit pepparn växer. Jag vill inte ha nån jävla empati, mitt betyg är ju detsamma för det och hon behöver ju inte direkt lida för det, utan hon kan sitta där och håva in sin lön ändå. Typisk sån där jävla stil där man bah "ååh du är så bra, älskar dig" och i nästa sekund hugger en skoningslöst i ryggen. Fyfan för sånt. Och nästa argument, "jag har pratat med andra och dom tycker samma sak som jag". Återigen tänker jag inte lägga ut några namn, men det var ju inte direkt de personerna i världen som jag anser har mest kunnande. Nästa idiotkommentar "jag tror inte att en revisor hade godkänt det". Nej vad bra att du tror en massa, du har inte kommit på tanken att det kanske finns en anledning till att du är LÄRARE och inte revisor. Tro det eller ej, men det som står i läroboken är inte Guds heliga ord. Utan att kasta alltför mycket skit på lärare, det finns bra exemplar i den skaran också, så är mina erfarenheter av lärare genom åren att de är 1) fega 2) jävligt vimsiga och 3) har en klubb för inbördes beundran som saknar motstycke. Dessa åsikter/fördomar/kalla det vad ni vill har ju inte direkt försvunnit efter denna upplevelse.

Som ni märker är jag sanslöst förbannad, men jag ska ändå ta tillfället i akt att ge två eloger till två personer som faktiskt förtjänar det, för jag är ju en trevlig person. Den första till Evelina, som satt och väntade (länge) på mig medan jag hade min sammandrabbning med X, och den andra till Cissi, min engelsklärare, som var ovanligt smart för att vara lärare och insåg det ologiska i att sitta i skolan två timmar för att vänta på en lektion jag iaf inte kunde göra nåt på. Tack Cissi, det kanske finns ett litet, litet hopp för detta rätt patetiska (återigen, det finns undantag!) släkte som kallar sig själva lärare.

Nu har jag fått ut en del av ilskan iaf, ska lugna ner mig ytterligare, tänka igenom situationen och se om jag kan föra detta vidare till högre instans typ rektor/Skolverket. Om ni har en liten Voldemort i garderoben som vill ut och leka och samtidigt lösa detta problem snabbt och enkelt så är det bara att höra av sig.

Oops misstag

Misstag, big mistake, glömt bort regel 1, tala aldrig om vem du är. fail fail fail.

jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till