Lögner och hopp

Först har jag, för första gången på länge, en ädel handling att rapportera! Linnea har lovat en god vän att baka kladdkaka åt honom. Mycket trevligt, mycket ädelt. Jag uppmanar alla att följa Linneas exempel - kladdkaka och givmildhet skänker glädje åt världen. Jag vill även ta tillfället i akt att gratulera Linnea till ett mycket välförtjänt stipendium hon har fått tack vare sina lysande engelskkunskaper!

Idag går Tove (min bästa vän) och Michael (min bror) ut grundskolan. Får mig att komma ihåg känslan när jag själv gick ut - lättnaden, förväntan inför gymnasiet...det är en intressant period i livet. Visst kan det kännas trist att lämna alla kompisar som man kanske gått i samma klass som i nio år, men saknaden går om inte alltid över så åtminstone lindras den, och för mig har gymnasiet i mångt och mycket blivit en klar förbättring jämfört med grundskolan. Ett år kvar nu, och jag tror trean kommer bli hur kul som helst. Sen väntar livet. Eller något i den stilen.

Min nye Gud är Marcus Birro. Jag har aldrig varit något större fan av poesi eller djupa texter. Men Birro har ett sätt att skriva som får en att häpna och verkligen förstå vad han menar, som får en att känna precis det han beskriver. Jag önskar att jag kunde skriva som den mannen, att kunna beröra på det sättet han gör.

I kväll spelar Gli Azzuri en ödesmatch mot Rumänien. Seger är ett måste för att hoppet om kvartsfinal ska leva. Det vore lätt för mig att gömma mig bakom en falsk fasad och säga att jag håller helhjärtat på Sverige nu, att det inte gör nåt om Italien åker ur så länge Sverige går vidare. Men det vore att ljuga. Och är det något jag har fått nog av, så är det lögner. Det finns en fullständigt briljant textrad i låten Tusen Bitar som lyder "Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner". Det är dags att börja ta fasta på det. Det är dags att öppna ögonen och se vilka som står för sitt ord och vilka som ljuger. Det är lätt att låta sig bländas av smicker och ord, lätt att låta hoppet övervinna förnuftet, men i slutändan skadas man mer av det än av att se den hårda sanningen direkt. För att knyta tillbaka till min nye Gud, för att citera Marcus Birro, "Blind kärlek är inte riktig kärlek".

Kärlek är komplicerat. Jag kan inte leva med den och jag kan inte leva utan den. Det gör det hela ännu mer komplicerat. Det kanske är det som är meningen. Folk frågar mig då och då hur Roma, eller sport i allmänhet, kan väcka så mycket känslor hos mig. Jag tror det är för att jag placerar min kärlek där. Ett snyggt mål från Totti i en avgörande match blir som en första kyss, att se en spelare lämna för den största konkurrenten som att vakna upp och inse att han blir aldrig min. Det är känslor som egentligen inte går att beskriva, utan som måste upplevas för att verkligen förstås. Kärlek är vackert, men det kan också lämna en bitter eftersmak. Jag är trött på glorifiering av kärlek. Jag är inte emot kärlek, jag kan känna den, jag kan se dess betydelse och nödvändighet för den gör oss, tja, mänskliga, men jag kan också vara klarsynt nog att se att det finns en väldig sanning i att vinnaren tar allt.