en vecka kvar

Om typ en vecka och tolv timmar är jag på väg till Oxford med Tove. Jag förstår inte att tiden har gått så himla fort, känns som en månad sen vi bokade resan, när det egentligen är typ nio månader. Det är lite smånervöst, men framförallt ska det bli oerhört roligt. Dessutom känner jag att jag verkligen, verkligen måste komma ifrån landet och dess folk ett tag, så den här resan kommer fruktansvärt lägligt. Sen är det Erised ganska direkt efter att jag kommer hem, vilket jag förvisso är extremt icke-pepp på just nu, men säkert kommer längta till efter ett par veckor med engelsk mat, kulturskatt på kulturskatt samt utan Linnea, Li med flera.

(Everybody's playing the game
But nobody's rules are the same
Nobody's on nobody's side
Better learn to go it alone
Recognize you're out on your own
Nobody's on nobody's side)

Igår var jag ute och kickade boll med Michael, vilket var kul och sådär, tills typ 15-20 killar i min ålder (däribland Martin i min klass), varav ett par av dem fått i sig nån öl för mycket, kommer dit och också ska lira. Well, dom störde inte mig alltför mycket, men mitt i all min ensamhet påminde det mig om varför jag ju egentligen inte är det minsta intresserad av att skaffa pojkvän. Så trots att dessa småfjantiga killar (nu menar jag inte alla, för majoriteten stod tyst och snällt en bit bort) var källa till viss irritation (ni vet hur killar blir när de fått i sig en bärs, de tror att de är typ brasilianska landslaget och vunnit vm-bucklan när de bredsidar in bollen i öppet mål tre meter från mållinjen) så vill jag ändå tacka dem för uppvaknandet detta ledde till.

msn har kraschat och det gör mig skitförbannad. Påstår att det är något fel på proxyservern, vilket jag har svårt att tro eftersom hela internet och inte ett specifikt program brukar krascha när det är fel på den. Ska istället gå och läsa ett tag nu tror jag, sommaren ger ju lite mer tid till det än annars. Just nu är det Camilla Läckbergs senaste, Sjöjungfrun, som ligger överst i högen.