Och jag är ett springande barn

Har haft lov typ fyra dagar och jag är redan uttråkad. Folk är bortresta, det händer inget utom fotbollsmatcher (som nu bara kommer spelas 20.45) och jag saknar faktiskt att lära mig saker. Min hjärna mår inte bra av att inte stimuleras. För att försöka väga upp detta driver jag min mamma och lillebror till galenskap genom att ständigt fråga om detaljer i det tyska språket. Imorgon ska jag dock utnyttja att jag har tyskaboken hemma. Mål med denna sommar: kunna hela tyska steg 1 (knappt halva kursen kvar ungefär). Detta mål kommer falla när jag åker till Oxford för efter det är det fullt upp, men jag borde faktiskt ta mig igenom kapitel 4 på den här dryga veckan som är kvar tills jag åker i alla fall.

Jag tycker egentligen inte alls om Mikael Wiehe. Kass musik, till visserligen hyfsade texter, ingen bra sångröst och på tok för vänster för min smak. Tycker betydligt bättre om Björn Afzelius då. Men. Flickan och kråkan är en sanslöst vacker låt. Speciellt sista raderna, som liksom gör hela låten, som visar på hur vackert naivitet kan vara.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn
som tror det finns nån' som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nån' som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
Jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles försent