...och hur tusan hamnade jag i det här?

Åker till Oxford om drygt två dygn, och just nu känns det sådär. Jag ser jättemycket fram emot resan, tror det kommer bli superkul, är inte jätteoroad över språket och ska bli jättekul att vara kulturell med Tove, samt träffa nya människor. Så det är inget som är fel där. Felet är snarare att det händer så mycket skit hemma i det här skitlandet att jag är oroad att jag inte kommer kunna släppa det helt och därför inte kunna njuta fullt ut av tiden i Oxford. Men jag ska göra mitt bästa och förhoppningsvis kommer jag ha så kul att jag glömmer bort allt annat.

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i den här situationen, när jag lovat mig själv hela livet att aldrig hamna i den. Och om jag hamnade i den skulle jag inte acceptera den utan snabbt ta mig ur. Det är äckligt lätt att snacka och planera, men sen när man väl hamnar i skiten spelar det ingen roll vad man lovat sig själv tidigare. Och hur jag än gör nu kommer någon bli arg, sårad etc. Jag får panik, och jag önskar verkligen att jag kunde reda ut det innan Oxford men det hinner jag inte. Jag vill bara kunna vrida tillbaka klockan ett år och på nåt sätt undvika den här situationen. Just nu känner jag mig som en hundvalp som glatt kommer viftande på svansen gång på gång, med nytt hopp trots att det är lönlöst. Så länge det finns hopp finns det liv och vice versa. Synd att hoppet är på väg att ta slut.

Never let a friend fool you twice