...och scenkostymerna passar fortfarande!

Blött, kallt, blåsigt, och helt jäkla underbart. Så sammanfattar jag min Allsångspremiär. Uthärdade tolv timmars väntan i skitvädret för att få se Gunilla tillsammans med Sussie och Charlott sjunga ett par låtar från Mamma Mia. Kan ju tyckas sjukt...det är dock inte lika sjukt som att jag skulle göra om det imorgon (dock skulle jag komma ihåg varm tröja, vantar och varm choklad då) eller vilken dag som helst, året om. Så mycket betyder den här musiken i kombination med de här artisterna för mig. Att höra dem live igen, med all inlevelse och energi var som att vakna upp ur en lång dvala... och om detta uppvaknande startade med filmen för en knapp månad sen, så var det här den slutliga bekräftelsen. Det finns två saker i världen som står över allt annat i det avseendet att det kan få mig att glömma bort alla sorger. Det ena är Roma. Det andra är riktigt jäkla awesome musik.

Tack för alla sånger, för ord och toner...vem behöver religioner?

Starka minnen som väcktes till liv under Super Trouper dock, blev nästan lite tårögd. Saknar verkligen den svenska uppsättningen av Mamma Mia. Så mycket kärlek och glädje i den.