Det känns som en jävla mardröm, och samtidigt så verkligt. Jag tror jag är i chock, jag fattar att det har hänt men ändå inte.. tänker på skitsaker typ vad ska jag göra med plåtarna som jag skulle lämna imorgon, orkar jag träffa folk på torsdag, hur blir det med lördag, orkar jag plugga matte (och just det går inte för det får mig bara att tänka på dig, och vetskapen om jag aldrig mer kommer kunna ringa dig och fråga om hjälp när jag har fastnat gör så jävla ont).
Jag har världens bästa morfar. Det faktum kan ingenting i hela jävla världen ändra på. Du får vara hur död du vill, du är i alla fall världens bästa morfar. Och ja, det gör ont att jag aldrig hann säga hejdå och förklara hur mycket jag älskar dig och att du inte behöver vara rädd för döden är bara nästa stora äventyr. Men jag är ändå glad att jag slapp se dig lida, att jag slapp se någon kämpa för att rädda ditt liv. Och jag hoppas att du inte var rädd, trots att du var så levnadsglad, och jag är glad att du fick vara hemma nästan ända till slutet, och att du fick köra bil till slutet, och att du hann få veta att jag har fått mitt körkortstillstånd, och om ett år tänker jag köra runt i en bil och tänka på dig.
Men mest av allt är jag glad för varenda liten sekund jag fick med dig, varenda sekund under 17 år, och även om jag inte förstår just nu hur jag kommer kunna leva en dag, en veckam ett år, 50 år utan dig så vet jag att jag kommer klara det för jag är fanimig lika jävla envis som du.
Gubben gran, ful som fan. Jag skrattar och tårarna rinner av sorg, för minnena kan ingen ta ifrån mig.
In loving memories.
Every night in my dreams
I see you, I feel you
That's how I know you'll
Go on
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar