Bokslut 2010

Med ungefär ett dygn till godo nådde jag årets mål på 50 lästa böcker/pjäser (exklusive kurslitteratur...), så det är väl på sin plats med ett litet bokslut!

Antal lästa böcker: 50 (alt. 51 om man som i Bibeln räknar Tjänstekvinnans son som två stycken, del 1 och 2.. eller 52 stycken om man räknar med Faust del 1, men jag tror jag låter den gå in under nästa år då jag är klar med del 2).

Varav pjäser/manus och dylikt: 11.

Antal lästa böcker som är del av livsmålet, att läsa alla böcker, pjäser etc. i "1001 böcker du måste läsa innan du dör" (aka Bibeln): 25 (eg. 26 eftersom den som nämnt räknar TS som två böcker). Klart godkänt! 110 av 1001 böcker är avklarade!

Bästa månad: Januari med 7 stycken varav 4 pjäser sett i antal böcker/pjäser, sett till totala antalet sidor är nog maj på 6 ganska saftiga böcker - Hypnotisören, Övertalning, Sofies värld, Försoning, Och solen har sin gång samt Germinal överlägsen. Bra läsmånad det där! Och så undrar jag varför kursen jag läste då gick åt skogen...

Sämsta månad: Februari och mars på 2 var. Förklaringen vad gäller februari stavas Vinter-OS, och vad gäller mars... kom igen, en månad innehållandes Tolstoys Anna Karenina kan väl ändå inte ses som dåligt, och det är väl inte så märkligt om man efter den drabbas av lite lätt baksmälla som kan få en att tycka att till och med En introduktion till förvaltningsrätten är riktigt lättsmält?

Årets bästa bok tillika årets klassiker: Efter moget övervägande och stort velande har jag kommit fram till att det är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som är årets största läsupplevelse!

Årets bästa pjäs: Nu pratar vi litteratur och inte Dramatenuppsättning, men Den girige regerar även här.

Årets besvikelse: Ett antal grekiska klassiker - Perserna, Agamemnon, Kung Oidipus. Alla antika pjäser har tyvärr inte behållit samma brännande aktualitet genom åren som Medea.

Årets positiva överraskning: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har toppat bästsäljarlistorna, och det brukar ju tyvärr inte vara ett tecken på någon högre litterär kvalitet då dessa listor allt som oftast toppas av Camilla Läckberg, Liza Marklund och co. Hundraåringen var dock både välskriven och framförallt grymt underhållande i all sin absurda dråplighet. Om ni inte redan läst så gör det!

Årets insikt: Strindberg må ha varit en arrogant, kvinnofientlig dryggubbe, men jag erkänner, han kunde skriva. Hemsöborna är extremt överskattad men Tjänstekvinnans son var en magnifik självbiografi, medan Fadren och Fröken Julie är dramatik i toppklass.

Årets svenska klassiker: Efter Nils Holgersson och Gösta Berlings saga var jag skeptisk till Sveriges största sagotant, allas vår Selma, men Kejsarn av Portugallien... där har ni ett mästerverk. Läs, läs, läs!

Årets Nobelpristagare: Läste Hertha Müllers Hjärtdjur i januari och Mario Vargas Llosas Staden och hundarna i december. Det här är med tanke på min finkulturella image ingenting jag säger högt vid köksbordet hemma, men... jag får ge min mamma rätt. Nobelpristagarna är till stor del halvt obegripliga.

Årets intressantaste: Ers majestäts olycklige Kurt, som är en skönlitterär bok byggd på ett enormt faktainsamlande om den på 50-talet mycket uppmärksammade Haijby-affären. Var jag inte republikan innan så är jag det definitivt nu.

Årets konstaterande: Dan Brown skriver fortfarande som en kratta, men hans jävla böcker, som blir mer och mer förutsägbara, går ju ändå inte att lägga ifrån sig!

Och slutligen, målet för nästa år... kurslitteraturen kommer inte bli lättare, jag kommer troligen inte arbeta mindre, men livet är inte oändligt - kan inte ligga på latsidan om livsmålet ska uppnås. Jag fixar 50 stycken nästa år också!

Hejdå till tonåren

Jaha, så var man 20 då! Systemetmyndig, något som jag, som ni alla förstår, väntat så otroligt på...

20 låter ju otroligt moget och vuxet, men det känns egentligen inte så speciellt med tanke på att jag ju mentalt redan är sisådär 35. Mina föräldrar tycks dock vara av den åsikten att jag trots utövandet av curling (som bäst när man är 40...), mina frekventa besök på Dramaten där jag ständigt drar ner snittåldern och så vidare har vissa brister som bör tätas, och har därför gett mig både en kokbok och en bok med diverse praktiska tips á la "såhär får du krukväxterna att överleva". Får väl bekänna att de inte är helt överflödiga. Jag erkänner härmed för första och sista gången att jag inte har en aning om hur man får igång tvättmaskinen och först nyligen lärde mig hur diskmaskinen funkar. Linda, du behöver inte skriva en kommentar om curlad, bortskämd snorunge - jag vet!

Don't ask, don't tell

Åh, det här gör mig så glad! Ett litet ljus i det totala mörker som USA, med Tea Party-rörelse, "död åt Wikileaks" och så vidare, har förvandlats till det senaste året. Att regeln överlevt såhär länge är bara genomsjukt, men bättre sent än aldrig. Pinsamt att ett land som ekonomiskt sett är så liberalt att varje litet knystande om allmän välfärd leder till ramaskri om kommunism kan vara så otroligt konservativt i andra frågor. Hoppas att Obama kan vända oppositionsvindarna under de kommande åren också - han har sina brister, glansen från 2008 har bleknat rejält, men tanken på Sarah Palin som president gör en ju riktigt orolig för världen.

Som ni alla (de kanske tre läsarna som är kvar...) märkt har det varit väldigt tyst, eller ja, stendött, här den senaste veckan. Jag har så sjukt mycket plugg jag borde göra att jag istället mest suttit och stirrat rakt fram och mått dåligt över hur mycket det är. För övrigt slog det mig att jag på nästan ett och ett halvt år har haft EN vecka riktig semester. En vecka, det är ju helt sjukt. I övrigt har jag antingen pluggat eller jobbat hela tiden, och det kommer inte direkt bli bättre framöver... är lite inne på att försöka klämma in en vecka, eller åtminstone en weekend, under våren och åka utomlands. Dock, för det fordras att jag vet schemat för vårens kurser, och det lär ju dröja. Seriöst alltså.. jag orkar inte. Den här dagen har jag varit närmast apatisk, och de stunder jag orkat säga något har det mest varit min mindre trevliga sida som kommit fram. Typ den sida som blir onormalt irriterad på min bror när han har fräckheten att anklaga Jonas Karlsson och Livia Millhagen för att "läsa repliker" i "Scener ur ett äktenskap". Borde naturligtvis agerat moget och diskuterat på ett vuxet sätt, istället för att argt påpeka att "om du seriöst tror att dom läser repliker så bevisar du bara att du inte kan NÅGONTING om skådespeleri!". Det var ju förvisso lite sant - lite töntigt är det faktiskt att lyssna på tre meningar och döma ut DRAMATENSKÅDESPELARE, när man själv som bäst spelat lite amatörteater - men okej, lite bristande argumentation från min sida, får jag nog erkänna.

På tal om Dramaten (detta otroligt sällsynta ämne i min blogg!) så har ju allas vår Börje Ahlstedt varit ute och haft diverse åsikter om sina kollegor. Så småningom ska jag definitivt läsa hans självbiografi (som han själv dock inte hade skriftlig förmåga nog att få ihop) om livet på Dramaten, tills dess roar jag mig med de kontroversiella stycken som media glatt slängt sig över. Örjan Ramberg ska ha misshandlat honom, Peter Stormare och Mikael Persbrandt är posörer, och Johan Rabeus ska tydligen vara fullständigt omöjlig att samarbeta med. Ja vad säger man.. finns det överhuvudtaget någon utom Börje själv som är en fullfjädrad skådespelare? Efter att han själv verkar ha drivit flera skådespelare att hoppa av "Darwins kapten" ska han själv lämna Dramaten under åtminstone 2011, och handen på hjärtat - jag tror faktiskt att Dramaten vinner mest på det. Jag har sett Börje i ett par föreställningar, och absolut, han är en bra skådis, om än inte så bra som han själv emellanåt försöker hävda. Dock, på samma sätt som en fotbollsspelare aldrig får bli större än klubben (Totti undantaget skriker ena delen av min hjärna, eller om det är hjärta, nu - men nej, inte ens han!) så tror jag inte på att låta någon skådespelare bli större än själva teatern.

Inferno

Gårdagen fick, tentabesvikelsen till trots, ett mycket trevligt slut på Elverket/Unga Dramaten. Jag hade tvingat med min lillebror på Inferno, som var en modern tolkning av den första delen av Dantes Den gudomliga komedin. Skamligt nog har jag inte läst nyss nämnda verk, men det ska göras, var så säkra! En av mina gamla svensklärare från StaR, Charlotte, var på samma föreställning, så naturligtvis var vi tvungna att sluta ett avtal om att skriva spontana reaktioner. Och ni vet, pacta sunt servanda - avtal ska hållas - så här kommer de! Jag förstår att ni alla väntat med spänning, precis som jag vet att ni älskar att det här har förvandlats till en enda stor pro-Dramaten-blogg.

Positiva recensioner, många utsålda föreställningar och så Dramaten. Ni förstår att mina förväntningar var höga, även om jag försökte sänka dem lite genom att påminna mig själv att det trots allt var Unga Dramaten. Säkerligen kompetenta skådespelare, men handen på hjärtat - de kunde knappast vara i klass med huvuddelen av den fasta ensemblen. Jag hade dock inte behövt oroa mig. Okej, de kanske har ett antal år och föreställningar kvar till Johan Rabeus, Lena Endre och Michael Nyqvists klass, men alla skötte sina uppgifter med bravur. Efter en liten knackig start med tekniska problem (inte ens Dramaten är perfekta!) var det fullt ös pjäsen igenom.

Min ärligt spontana (ni vet sådär två minuter efter slutet-reaktion, inte 24 timmar senare...) reaktion på pjäsen var "underbart absurd". Skulle även kunna ta det omvänt, absurt underbar. Dante slängdes genom olika scener, den ena mer grotesk än den andra, i ett rasande tempo. Ett antal andningspauser hanns emellertid med, som till stor del bestod av mycket tänkvärda, samtida situationer. Det märks att pjäsen till stor del är tänkt att riktas till ungdomar, bland annat i en scen där Dante ställs till svars för sitt deltagande i mobbning. Välj sida - offer eller bödel - men låt inte bli att välja. Det är brutalt, men det är ärligt.

Föreställningen innehöll även en hel del humoristiska nummer, såsom en scen där en helt enorm Frihetsgudinna blåstes upp och svävade över publiken (innan hon slutligen föll ihop, till råga på allt i huvudet på Dramatenchefen Marie-Louise Ekman - fantastiskt roligt!). Just blandningen av smått grotesk humor med invävda budskap och högaktuell samhällskritik var det jag uppskattade mest med uppsättningen. Jag kan tänka mig att en hel del yngre människor, skolungdomar då framförallt, haft svårt att uppfatta all underliggande symbolik, men just det är rätt fantastiskt att man lyckats med - att skapa en föreställning som både unga och äldre kan få ut något av (nejdå Charlotte, du tillhör inte alls de äldre. 20 år enligt test på facebook eller hur var det?).

Nu skulle jag ju kunna gå lite djupare här och författa en essä om symboliken, om scenografin och all underbar rekvisita, men det är lördag, klockan är redan efter elva, och avtalet innefattade inget om längd. Tror därför att vi sätter punkt med att konstatera att Dramaten fortsätter att leverera. Dramaten is hot - Stadsteatern is not.

(Jag var bara tvungen att ge den där sista, smått omogna kängan. Jag är fortfarande sur över hur de lyckades misshandla både manus och skådespelare i Aniara.)

Första blankningen ett faktum!

Japp, ni läste rätt. Jag blankade dagens tenta i Civilrätt 2. Är faktiskt lite smått chockad själv. Lite bittert kändes det för faktum är att jag hade bra koll på åtminstone två frågor och hyfsad koll på ytterligare två. Vad som hände var dock att jag kom i tidsnöd till den sista frågan, på sakrätt, som omfattade 8 av 32 poäng. 10 poäng har jag råd att tappa för ett AB. Det var fyra delfrågor i frågan på sakrätt och när jag hade skrivit tre av fyra var det åtta minuter kvar av tentan, jag hade inte hunnit gå igenom den och jag var väldigt osäker på allt jag skrivit på sakrätten. Tog därför det mycket drastiska beslutet att blanka och satsa på omtentan i januari.

Säkerligen kommer jag förbanna mig själv innerligt då, och det finns ju absolut ingen garanti för att den tentan skulle gå bättre, men jag kände ändå att jag var tvungen att ge mig själv chansen. Skulle vara så förbannad om jag skrivit AB-snitt på fyra av fem frågor och ändå missat det för att jag inte hann en fråga ordentligt. Just nu känns det således som att jag fattade rätt beslut och jag hoppas att den känslan håller i sig.

Ska nu glömma pluggandet för en kväll och njuta av kvällens Dramatenbesök som jag tror kommer bli awesome! Ska för första gången till Elverket där Unga Dramaten numera huserar. Tagga!!

Keratokonus - jag är (nästan) unik!

I samband med att jag skulle skaffa linser för ett par månader sedan upptäckte optikern att synen på mitt vänstra öga hade försämrats avsevärt på ett par år. Dessvärre var det såpass illa att jag inte ens med glasögon/linser kom upp i normal synskärpa på vänsterögat, vilket optikern tyckte var lite oroväckande med tanke på att jag inte ens fyllt 20 och i övrigt är fullt frisk. Det skickades således en remiss till ögonläkare, varpå jag var på undersökning idag, och nu har jag svaret - jag har keratokonus.

Någon som någonsin hört talas om det? Inte jag iaf, och inte särskilt konstigt är väl det, för tydligen är det, enligt otroligt tillförlitliga wikipedia (det fanns dock källhänvisning till detta), bara sisådär 50-230 av 100 000 som drabbas av den här sjukdomen. Alltså, om mina (eller snarare miniräknarens) matematiska beräkningar stämmer, ca 0,05-0,23% av befolkningen. Hah, det är ju nästan lite coolt!

Det bästa är dock att sjukdomen även kommit att kallas "akademikerns ögonsjukdom". Den logiska slutsatsen av detta vore kanske att tro att den orsakas av att man läser alldeles för mycket, och alldeles för liten stil (vanligt förekommande på juristprogrammet), men nej, det är bättre än så! 2/3 av alla som drabbas av sjukdomen har nämligen en IQ på över 130! Jaja, wikipedia, men TVÅ källhänvisningar... då måste det ju vara sant? Nämns även att personer med Downs syndrom är överrepresenterade, men det borde väl ändå ha upptäckts om jag skulle ha det... slutsats; jag måste ju vara överbegåvad! För det är ju helt osannolikt att jag först skulle ha sån otur att jag drabbas av den här sällsynta sjukdomen, och sen dessutom har oturen att tillhöra den tredjedel som inte är överbegåvad. Hah, undrar om det räcker att skicka in läkarintyg på sjukdomen till Mensa för att beviljas medlemskap?

Ja, jag erkänner, jag försöker hålla uppe ett sken här och hitta positiva saker för att försöka förtränga att jag troligen kommer behöva genomgå någon läskig behandling med efterföljande smärta. Eller i värsta fall en hornhinnetransplantation, risk att utveckla grå starr med efterföljande operation...

Tentaångest, here we go again

Tenta i C2 på fredag, vilket känns.. sådär. Jag har gjort en tenta idag och gjorde en igår, och båda dom hade jag troligen fått AB på om det varit den tenta jag ska göra på fredag. Läget är nu; vad gör jag om jag känner att jag inte har ett hyfsat säkert AB på fredag? Lämnar in och hoppas på det bästa (skönt att ha eländet ur vägen), eller blankar och gör omtentan i januari eftersom jag vet att jag bevisligen har rätt bra koll på en hel del delar eftersom de senaste övningstentorna gått bra? Hatar att betygen ska vara så otroligt viktiga på just det här programmet, hatar att behöva tänka taktiskt och inte bara kunna svara så bra som möjligt på alla frågor.

Dramaten vs. Stadsteatern, 2-0

Jaha vänner, då har vi fått bekräftelsen på det vi egentligen redan visste! Marie-Louise Ekman behöver inte sörja över att hennes anslag från staten knappt täcker löneökningarna medan Benny Fredriksson badar i pengar. Dramaten besitter bevisligen fortfarande de bästa skådisarna, skarpaste regissörerna och klokaste manusförfattarna. Har nu spenderat två kvällar i rad på Stadsteatern och sett Trettondagsafton respektive Aniara, medan jag tidigare i höst sett Den girige och Körsbärsträdgården på Dramaten (skulle ju ha sett En handelsresandes död också, men det får vänta till januari efter oturlig sjukdom hos någon skådis). Trettondagsafton var helt okej. Pia Johansson gjorde faktiskt, det måste erkännas, en insats i toppklass. Övriga ensemblen gjorde inte bort sig, men kostymerna var verkligen inte bra (inget jävla nyskapande i Shakespeare!!) och tempot var allmänt lite för segt. I en komedi bör det vara full fart, vilket man väl inte riktigt kan påstå att det var. Det var absolut ingen dålig uppsättning, men heller inget man kommer minnas.

Om tempot var lågt i Trettondagsafton så existerade det inte i Aniara. Drygt tre timmar inklusive paus och det enda värt att minnas är Helen Sjöholms sångnummer - men att hon kan sjunga, det visste vi ju faktiskt redan. På tok för många karaktärer, vilket gjorde att det inte kom fram något djup i någon av dem (jag kritiserade ju Körsbärsträdgården för samma sak, men herregud... djupet i de karaktärerna blev ändå Stilla havet jämfört med Aniara). Krångligt språk som kräver att man tänker till lite är ingenting jag normalt stör mig på, men herregud, man behöver väl ändå inte göra krånglet till ett självändamål? Jag är av uppfattningen att språk inte blir djupt och vackert bara för att man anstränger sig för att göra det svårförståeligt. Få personer i salongen kan ha orkat koncentrera sig tillräckligt för att hänga med i Sven Wollters segdragna monologer. Seriöst, det borde vara straffbelagt att missbruka en egentligen bra skådis på det sättet.

Nä, Stadsteatern blandar och ger helt klart. Gengångare, som jag såg i våras, var förvisso en fullträff, men om Aniara var det bästa Stadsteatern kunde få fram som jubileumsföreställning till 50-årsfirandet kan folket nere på Nybroplan hålla sig ganska lugna. Stadsteatern är inte ens nära.

Man har väl någon sjukdom eller så

Efter att ha gått upp 05.20 en söndag, åkt till Uppsala, tillbringat sisådär åtta timmar på curlingisen, och bland annat blivit förödmjukad av ett manligt f.d. elitserielag med basketsiffrorna 15-2, så kanske motivationen inte direkt borde vara på topp. Tvärtom borde man väl fråga sig varför i helvete man håller på med det här - varför var jag inte hemma och sov till åtminstone nio, pluggade inför stundande tenta (HJÄLP! Paniken börjar komma. Borde ha pluggat mycket, mycket mer i september och oktober...), åt en god söndagsmiddag och spenderade kvällen framför TV:n? Men, peppar peppar, jag är supernöjd med gårdagen och är om möjligt ännu mer taggad på kommande träningar och matcher! Nu kan det ju faktiskt bara gå bättre! Eller ja, teoretiskt sett kan vi ju torska ännu större, men det finns det ingen anledning att tro. Kul var det i alla fall att spela i en jättefräsch hall (den i Sundbyberg är dessvärre något nedgången) och på riktigt snabba isar, även om det föranledde vissa problem med fartkänslan.

Nu är det bara att träna som tusan inför kommande matcher - nästa sammandrag är i Danderyd 13 februari. Kom gärna och heja då!

Direkt från en lunch...

Alltså, som 19-åring är det ju fullständigt barockt att gnälla om att man börjar bli gammal. Vore man kille hade man väl knappt kommit ur målbrottet. Följande lilla episod från gårdagens lunch på jobbet, som jag avnjöt tillsammans med två relativt nya kollegor, kan jag dock inte beröva er.

K1, ca 50 år: Men hur gammal är du Christine?

Jag: 19, fyller 20 nu i december.

K1: OJ! Nejmen... jag trodde du var runt 30!

Tystnad.

Kollega 2, född 1985: Neeej inte så gammal, men som jag, runt 25!

Jag: Hahaha... ojdå.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Bör man ta det som en komplimang och se det som att de överskattat min ålder p.g.a. min otroliga mognad, eller ska man ta det som att jag tyvärr redan nu ser ut som en yngre tant och bör frukta den dag jag är 30-35 på riktigt, och då kanske ser ut som 50?

I used to think I was smart

Ja, efter att ha plöjt 200 sidor köprätt på ett dygn börjar jag så smått ifrågasätta mitt eget omdöme. Varför valde jag det här egentligen? Så korkat. Borde ha läst Matte D (huh, förvisso en jobbig tanke), sökt in till Handels, varit lagom seriös i tre år och sen skaffat mig ett hyfsat välbetalt ekonomjobb. Hade varit ett rationellt beslut. Inte så himla roligt alla gånger kanske, men uthärdligt och betydligt lättare. Alltså... memo to self. Tänk efter före. Slita vara så jäkla bergssäker på allt.

Fan, jag tycker ju egentligen att det är roligt med juridik. Jag tycker bara inte om att inte känna mig smart. Särskilt inte när jag en än gång har lyckats börja plugga för nära tentan.

Ålderstecken

Om drygt en månad fyller jag 20. Det är helt okej. Vad som däremot INTE är helt okej är att jag börjar bli gammal. Hur ska jag annars tolka det faktum att jag uppskattade en lördagskväll själv (SJÄLV!!!) med "Den girige" på Dramaten mer än senaste Harry Potter-filmen, som de flesta nördarna är helt lyriska efter att ha sett!? Själv kände jag mest "jaha... lite tonårssvartsjuka, lite tältande, nära att bli fångade för femhundrade gången i ordningen".. och SPOILER nu men alltså VAD HÄNDE MED PETTIGREW!? VA!? Beigt försök att skona de yngsta och rädda filmen från 15-års gräns? As if, hur mycket pengar skulle biograferna tjäna då? Alltså.. nej. Inte okej.

Att jag var själv på Dramaten hör för övrigt ihop med att jag köpte biljetten i våras, när de bara släppte biljetter till ett fåtal föreställningar och att gå själv såg ut att vara enda chansen att få se pjäsen. För övrigt var den hysteriskt jäkla bra, solklart det bästa jag sett på Dramaten sen Jane Eyre. Precis min typ av humor, otroligt underhållande men ändå en underton av allvar, och en helt suverän Johan Rabeus som ägde varenda millimeter av scenen. Jag har inte varit så förtjust i honom tidigare vilket troligen beror på att han ofta får spela elaka typer (tänk styvpappan i Ondskan, huh), men åh, jag blev nästan lite kär. Han hade inte ens behövt några motspelare (även om han hade några scener med Marie Richardson, återigen HURRAAA över återkomsten till Dramaten, som var skådespeleri och samspel på högsta nivå - ni vet såna där scener som får en att glömma tid och rum. För övrigt hej hundratusen bisatser - det blir såhär när jag är exalterad. Goethe hade förstått mig!), så bra var han. Åh, Dramaten alltså. I lovett!

Vad som dock inte är okej är att En handelsresandes död på lördag är inställt p.g.a. sjukdom. Aaaah the disappointment! Världens bästa Cissi ordnade dock snabbt biljetter till We will rock you på Cirkus, som ju trots allt är landets bästa teater efter Dramaten, så det blir nog bra ändå! Har dessutom stillat mina Dramaten-cravings (jag såg ju bara två pjäser förra veckan...) med att beställa biljetter till Inferno, som spelas på Unga Dramaten. Har faktiskt inte varit där tidigare så det ska bli kul. Extra roligt är även att en tjej från Södertälje, som min lillebror känner och spelade teater med redan för sisådär åtta-nio år sen, är med i den. Ska bli sjukt roligt att se henne!

Körsbärsträdgården

I tisdags var jag på Dramaten för första gången på alldeles för länge (vilket i min värld iofs motsvarar ett par månader, vilket huvuddelen av befolkningen kanske skulle klassa som relativt frekventa besök...) och såg Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården, som i den här tappningen är regisserad av Mats Ek. Tillägnat mina gamla svensklärare, Jenny och Charlotte, som jag misstänker saknar mig enormt, kommer här lite spontana reaktioner. Jo, de är 100% spontana, även om det har gått en dag emellan. Gårdagen var nämligen så jobbigt intensiv att tiden för återhämtning och eftertanke var lika med noll, men det är en annan historia.

För övrigt är det stor skandal att bloggens rättstavningprogram rödmarkerar "svensklärare". Inte konstigt att dagens ungdom är så kass på svenska när de förbannade ordbehandlarna påstår att korrekt svenska är felaktig.

Så, Körsbärsträdgården då. Pjäsen är skriven 1904 och med största sannolikhet tänkt att spegla sin samtid. I Dramatens uppsättning har däremot handlingen flyttats fram sisådär 100 år i tiden, till några år efter Sovjets sammanbrott. Att försöka modernisera pjäser genom att förflytta dem till nutid (eller åtminstone någon tid som många av oss kan minnas) är på intet sätt ovanligt utan verkar tvärtom vara ganska populärt inom teatervärlden idag. Vad gäller Dramaten så gjorde de exempelvis en modernisering av Hamlet för ett par år sedan, där 1500-tal blev 1970-tal. Tanken med att förpassa handlingen i Körsbärsträdgården är jag dock något skeptisk till. Sovjets övergång till Ryssland med allt vad det innebar finns det säkerligen mycket att berätta om, men tyvärr tycker jag inte riktigt att man har lyckats anpassa manuset efter den intentionen. I tal och handling känns det fortfarande alldeles för mycket tidigt 1900-tal. Det kanske beror på bristande kunskaper om Ryssland - för mig som är född 1990 är det svårt att ha någon egentlig uppfattning om hur mycket efter väst de gamla öststaterna egentligen var - men skulle man nu förlägga handlingen till sisådär 1995 kunde man varit tydligare med de 100 årens skillnad.

Medan jag nu ändå är i gång och gnäller lite vill jag passa på att kommentera på uppsättningens andra svaghet, som jag anser är koreografin. Mycket medvetet har man vävt in en hel del dans, eller för att vara lite mer precis, balettliknande dans, i föreställningen. Det finns garanterat en underbyggd tanke med detta, och vissa av danserna är riktigt bra. Problemet är forumet. Som jag har uppfattat det får de flesta framstående skådespelarna även viss dansutbildning på t.ex. scenskolan, men det är trots allt inte balett de sysslar med. Det är inga problem med trovärdigheten i stora, balliknande scener, men när Marie Richardson och Hanna Alström ska stå ensamma på scenen och utan repliker utföra en mindre balettföreställning känns det, för att uttrycka det snällt, inte helt 100%.

Så över till de ljusa delarna, för dem rådde det faktiskt ingen brist på. För det första tycker jag jättemycket om pjäsen som sådan, och även om jag nyss framförde lite kritik mot att man inte anpassat manus efter den förflyttning i tiden man gjort är jag ganska nöjd att man behållit handlingen intakt. Den enda riktiga svagheten med manuset som jag ser det är att den, liksom allmänt i rysk litteratur, innehåller jobbigt många karaktärer. I övrigt är storyn välskriven och innehåller mycket bra symbolik. Huvudkaraktärerna, som man ändå hinner få en hyfsad bild av, är till övervägande delen så komplexa som åtminstone jag vill ha dem. En stark karaktär kräver ju som bekant dock sin skådespelare, och här är man ju glad att det är Dramatenskådisar som gör jobbet. Huvudpersonen Ljubov Ranevskaja, godsägarinnan som återvänder hem till sin belånade gård med dess magnifika körsbärsträdgård, porträtteras starkt av Marie Richardson. (Här måste jag för övrigt få bryta in med ett mycket spontant HURRA över att hon är tillbaka på Dramaten!!). Hon får med all önskvärd tydlighet fram Ranevskajas irriterande "det löser sig- attityd", där hon fullkomligt kastar pengar omkring sig trots att de inte har råd att betala räntorna på lånen. Man blir fullständigt tokig på människans naiva slösamentalitet, samtidigt som man i slutändan tycker oändligt synd om henne. Uppkomlingen Lopachin, son till en av familjens tidigare tjänare, spelas av en utmärkt Magnus Roosmann. Man borde egentligen gilla karaktären, ha stor respekt för någon som själv tagit sig ur underklassen och slutar som godsägare, men hans fräcka och smådryga stil gör det svårt - känslor som jag fick även när jag läste pjäsen. Bäst är kanske ändå Hans Klinga, som spelar Ranevskajas bror Leo. En man som i lika hög grad som sin syster tar dagen som den kommer och genom barnslig förnekelse tränger undan alla tankar på rimliga förslag som skulle kunna rädda gården. Det är djupt tragiskt, och samtidigt djupt mänskligt.

Betyg känns ju egentligen så otroligt biofilmsaktigt, en sån onödig förenkling, men okejdå - 3 av 5. Bra pjäs, bra skådespeleri, ett fantastiskt klimax (som jag medvetet valt att inte kommentera - ni får gå och titta själva!), men det faktum att danserna är för många och att vissa karaktärer blir ganska intetsägande drar ner helhetsintrycket.

MAGICA ROMA!

Vinner man bara derbyna så blir även kassa säsonger helt acceptabla!

Samvetsklausuler

I torsdagens Debatt diskuterades så kallade samvetsklausuler, det vill säga bestämmelser som ger personal inom vården rätt att vägra att utföra vissa arbetsuppgifter som strider mot deras moral och samvete. Det som vissa läkare i praktiken vill slippa utföra är, som jag har uppfattat det, i huvudsak aborter. Några regler om samvetsklausuler finns idag inte i svenska författningar, däremot anser vissa att stöd finns i Europakonventionen (som förvisso har ställning som svensk lag), där en artikel garanterar rätt till samvetsfrihet.

Allvarligt talat, jag blir så otroligt trött på såna här tokerier som till största delen kommer från religiösa övertygelser. Abort är på intet sätt en okomplicerad fråga, jag kan till viss del förstå argumenten mot aborter även om jag anser att argumenten för är tyngre, men har man valt att bli läkare får man väl ändå acceptera det arbetet innebär. Abort är en lagstadgad rättighet och om en kvinna av egen fri vilja vill utföra en abort så är det läkarens förbannade plikt att utföra den. Annars är man på fel arbetsplats. Såsom det sägs i Debatt så funkar det inte om en kock i ett skolmatskök plötsligt bara tänker laga vegetarisk mat eftersom han själv är djurrättsaktivist, lika lite som det fungerar för en polis att vägra gripa folk som bryter mot narkotikalagstiftningen för att han själv anser att narkotika bör legaliseras. Alla har rätt till sina personliga åsikter, men klarar man inte av att hålla dem borta från jobbet, ja då bör man nog fundera på att byta jobb. Att genomföra en abort är troligen tillräckligt jobbigt utan att man ska behöva slussas runt bland olika läkare och i värsta fall även mottagningar för att vissa läkare anser att deras jobb inte går hand i hand med deras samvete. De fall där jag personligen kan tycka att det är okej att som läkare säga nej är ingrepp som inte tjänar något medicinskt syfte och där patienten inte själv väljer det, typ omskärelse av barn - i övrigt ska läkare utföra såna ingrepp som är lagliga samt nödvändiga och/eller sker av patientens egen vilja.

Vidare - var ska gränsen gå för vad som kan anses OK att falla in under samvete och moral? Hur ska det bedömas om en rasistisk läkare plötsligt vägrar att behandla svarta? Lite extremt exempel, jag vet, men en lagbestämmelse om samvetsklausuler kommer onekligen medföra vissa gränsdragningsproblem. Så nej tack, inga samvetsklausuler, utför era jobb för tusan!

En bok med dubbla budskap

Idag satt jag med några kursare på uni och skulle förbereda ett rättegångsspel vi ska ha på fredag. På något sätt lyckades vi gå från att diskutera köplagen och förutsättningsläran, via jämställdhet, till religion. Något vi var rörande överens om var hur stört det är när folk motiverar sina åsikter med "det står i bibeln". Allvarligt, har vi inte kommit längre än så trots att halva meningen med skolan numera är att man ska lära sig att tänka kritiskt? Jag kanske är trångsynt och intolerant, men jag har väldigt svårt att förstå hur folk kan använda en flera tusen år gammal bok som argument i diskussioner om så grundläggande saker som allas lika värde. Bibeln är ju dessutom egentligen en enda stor paradox - lycka till att hitta en mer motsägelsefull bok. På ena sidan är det guds tio budord - inte dräpa, inte stjäla, inte vara otrogen, inte begå mened - och på nästa är det döda den som säger emot sina föräldrar. Alltså... va? Ja, det var ju tydligt och bra. Dubbelmoral, vad är det?

Nä, jag är mycket skeptisk till folk som använder bibeln (eller andra "heliga skrifter" för den delen) som rättesnöre.

Sunset Boulevard

Naturligtvis komplett SJ-kaos (en gång på fyra försök senaste 1,5 åren har det funkat problemfritt att åka med dom..), fredagskväll i telefonkö till amatörernas kundtjänst, 90 mil i bil på två dagar, alltihop i en vecka jag var helt mentalt slutkörd efter, mitten av fucking oktober...

SÅ JÄVLA VÄRT DET!!

Sån sjuk uppvisning av Gunilla! A one woman show, briljans från första till sista tonen, som att se Totti skoja med Bari. En fullständigt magnifik karaktärsgestaltning! Vi visste ju att kvinnan kan sjunga, men det här var så mycket mer. En Dramatenskådis hade inte gjort karaktären mer rättvisa. Full pott.

Nu nickar hälften av bloggens läsare instämmande och den andra halvan suckar och tänker "jaja, men du är ju opartisk...not". Nä, ni har en poäng där. Kommer nog alltid älska allt Gunilla gör. Men pressens recensenter brukar iaf göra ett försök att vara neutrala. Såhär har det låtit senaste dagarna:

GT: "Gunilla Backman är fantastisk".

Expressen: "Gunilla Backman är en institution. Det blir aldrig fel".

GP: "Gunilla Backman är bedövande skicklig".

Och så vidare. Helt enorm enligt DN. En enda lång hyllning här. Underbart!

Själva musikalen då? Jovars, inte helt tokig. Man har ju sett värre! En ganska typisk Andrew Lloyd Webber-musikal, ett antal starka låtar som återkommer och så lite transportsträckor. Det bästa i själva storyn är de fascinerande karaktärerna, men tyvärr var vi ganska eniga om att det bara var Gunilla som verkligen lyckades få till djupet i karaktären. Jonas Eskilsson, som spelar den manliga huvudrollen, gör dock sin första stora roll så det kanske blir bättre med tiden. Scenografin och kostymerna var superproffsiga, och orkestern på 45 personer var riktigt maffig. Sisådär 3,5 av 5 skulle jag väl säga. Klart sevärd men ingen dunderhit, och Gunilla lyfter den enormt.

Världens smartaste kompis!

Här , på sidan 22 i dokumentet, hittar ni en artikel om Tove! Shit vad smart den tjejen är.. tur att jag själv är så otroligt begåvad (...ironi!), annars skulle jag ju spricka av avundsjuka när jag umgås med henne. Nu är jag bara stolt och glad över att ha en så smart bästa vän, som dessutom är en massa andra superlativ! (Här tänkte jag skriva snäll, sympatisk, snygg och så vidare, men det kändes alldeles för mycket som såna där fjantiga lappar man skrev om varandra på lågstadiet). Om hela vänstern var som Tove skulle jag nästan rösta på dom! Det om något är väl ett erkännande...

Själv har jag faktiskt pluggat hyfsat mycket idag! (Märk väl hur stolt jag är över detta.. det är ju inte alls så att det är heltidsstudier jag ska spendera min tid med). Först kämpade jag mig igenom de sista 40 sidorna av den fascinerande usla Allmän kontraktsrätt. En ren plåga. Tyvärr minns jag inte så mycket eftersom tankarna lätt fladdrade iväg, så jag får väl läsa eländet minst en gång till. Övergick därefter till "Sakrättens grunder"... now we're talking!! Underbart ämne. Jag, liksom alla andra, var inte speciellt förtjust i sakrätten under introduktionskursen förra hösten, men nu har jag faktiskt ändrat åsikt. Med tanke på att Murphys lag är mer pålitlig än gravitationen kan vi dock räkna med att jag kommer totalbomma sakrättsfrågan på tentan. Alternativt att det inte kommer någon fråga på sakrätt utan istället tre frågor om inomobligatoriskt skadestånd (känn er inte korkade om ni inte fattar vad jag pratar om nu, ingen vettig människa vill förstå det där).

Solidaritet - när det passar oss

Ojoj vad den här bloggen plötsligt blir politisk nu, såhär några veckor efter valet. Egentligen inte så smart av mig då jag misstänker att jag kommer tappa hälften av de få läsare jag fortfarande har kvar. Av någon skum anledning är ju typ 75% av min bekantskapskrets vänster. Förstår inte hur det har blivit så. Förvisso röstar ju ungdomar i mycket större utsträckning än befolkningen i stort rödgrönt, varför det nu har blivit så.. nåväl, alla har vi varit unga och dumma. Vissa är det längre än andra. Eller så hänger det ihop med att det är väldigt lätt att stå och skrika om pengar till allt och alla när man själv inte är en av de där som jobbar heltid (och ibland mer därtill) och betalar 100 000 i inkomstskatt varje år.

Nej, nu ska jag sluta vara så nedvärderande. Det finns många trevliga vänstermänniskor och vissa saker går det ju inte att förneka att sossarna lyckades med under sina år vid makten. Tanken med det här inlägget var egentligen inte att spy galla över vänsterblocket i allmänhet utan bara över vänsterpartiet vad gäller deras inställning till Afghanistan.

Sverige ska inte vara ett krigförande land, so far so good, men det är inte det saken handlar om. Sveriges trupper är i Afghanistan för att upprätthålla något som kan likna en demokrati och för att försvara de människor, kvinnor i synnerhet, som annars snart kommer vara tillbaka i ett helt sjukt och omänskligt förtryck. Att man dras in i strider är olyckligt och något säkert alla önskar kunde undvikas, men så ser inte läget ut idag. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar - en del strider är tyvärr priset vi får betala för att hjälpa det afghanska folket till en bättre framtid. Det är vidare viktigt att komma ihåg att alla svenska soldater som befinner sig i Afghanistan är där helt frivilligt. Vänsterpartiet brukar vara duktiga på att stå och skrika om solidaritet med världens fattiga och död åt kapitalismen, men uppenbarligen sträcker sig inte den solidariteten längre än att USA och NATO-hatet är större. Tragiskt att se. Lars Ohly, feminist som han anser sig vara, borde tagga ner sitt USA-hat och ta strid för de afghanska kvinnorna istället för att propagera för bröstpumpar här hemma.

Och vad gäller vänsterpartiets smått fundamentalistiska kamp för "jämställdhet" så har jag på tok för mycket åsikter, men jag tror vi tar dem en annan dag.. om jag fortfarande har några läsare kvar då.

Dagens sanning

"Mona Sahlin (S), som pikant nog tjänstgjorde som ålderspresident under valet av talman, har gått från oklarhet till oklarhet sedan valnatten. Hon framstår som en usel förlorare, som djupt förvirrad i fråga om hur hon vill tackla SD och som oförmögen att kalibrera en konstruktiv - varken totalt konfrontativ eller eftergiven - oppositionspolitik. Om hon har statsmannakvaliteter döljer hon det väl."

Här slår Expressens ledarredaktion huvudet på spiken. Mona Sahlin och hennes vänstersoppa bestående av ett stycke kommunist kryddad med riklig dubbelmoral och två knippen förbannat jäkla miljöpartistiskt ogräs är på god väg att bli ett större hot mot det här landet än SD.

Jag vet, jag är otroligt onyanserad, men jag blir så trött. Mona Sahlins enda vilja med sitt förslag till talman var så stört uppenbart; få SD att rösta på Alliansens kandidat. Få det att se ut som att Alliansen tog stöd av SD. Stå och skrik om att det minsann var detta hon sa hela tiden, att Alliansen minsann tänkte ta stöd av rasister. Alltså, vad vill kvinnan egentligen? Vad är hennes definition av att "ta ansvar"? Tycker hon på allvar att Fredrik Reinfeldt ska gå till henne och låta henne få igenom alla sina knäppa idéer, så att vänsterröran får makten TROTS att de led ett historiskt nederlag och hennes eget parti lyckades göra sitt sämsta val någonsin? Alltså, människan måste totalt sakna samvete och självinsikt, annars skulle hon inte orka se sig själv i spegeln varje morgon.

Det är tur för Mona att SD kom in i riksdagen och att (S) lider total brist på kompetenta partiledarkandidater, annars skulle hon redan vara ett minne blott. Mona Sahlin, det ultimata beviset på att kvotering inte är något positivt. Mona, gör oss alla en tjänst och avgå. Och ta gärna dina rödgröna kompisar med dig. Jag tycker på riktigt att det är synd om folk som felaktigt blivit utförsäkrade, och de stackarna förtjänar verkligen att några mer kompetenta personer för deras talan. Gör landet en stor tjänst och bara AVGÅ!!

Grazie il Genio!!

Så ska det se ut! In your face Inter. Stört glad!

Höstdepp

Jag har egentligen 100 000 tankar som jag skulle kunna förmedla, men jag har ingen ork. Fucking rasister i riksdagen som förtar glädjen över Alliansens seger, Roma lyckas till och med överträffa sig själva i konsten att vara usla, och åren börjar komma ikapp Totti. Det är förjäkligt. Hoppas på att det händer något positivt, på vilken front som helst, och det snart. Pigga upp mig?

Nostalgi

Åh, förstå min lycka när jag hittade Rederiet på youtube. Alla avsnitt. Alla 310 avsnitt. Nej, jag har inte sett alla. Bara de 24 första, vilket egentligen är mer än tillräckligt. Redan där har varenda karaktär varit ihop med minst två olika personer och begått ett dussintal olagligheter. Fruktansvärt dåligt, och fruktansvärt underhållande.

Dessutom är det ju jättemycket juridik i.. avtal och sånt. Sen att de kommer ur avtalen genom lite hederlig utpressning och inte genom att argumentera juridiskt om förutsättningsläran och sånt är ju en annan sak, men.. bra effektivt är det ju åtminstone!

Teaterhösten

Eftersom hösten till största delen kommer bestå av den inte i alla lägen helt jätteinspirerande kursen Civilrätt 2 är det såklart viktigt att planera in lite roligare aktiviteter! Lite jobbande är såklart bra, en fin kombination av nytta och nöje, och curlingen hoppas jag kommer bli en höjdare. Dock är det ju emellanåt skönt att ibland bara kunna luta sig tillbaka och låta andra göra jobbet - till exempel de tydligen inte helt överbetalda skådespelarna på Dramaten. Hösten ser dessutom riktigt lovande ut! Följande har jag tänkt se under hösten.

Den Girige

Ska ses redan nu på onsdag! En av Molières stora verk, som jag haft nöjet att läsa och funnit riktigt rolig. Johan Rabeus i huvudrollen och bland annat Hans Klinga och Marie Richardson i biroller. Har varit utsåld hela våren och fått fina recensioner, så förväntningarna är höga.

En handelsresandes död

Ska troligen ses 20 november.. ser ut att vara curlinghelg men det får lösa sig på något sätt. Jag vill till inget pris (eller jo, vad som helst får det inte kosta...) missa Krister Henriksson och Lena Endre tillsammans i en sån här klassiker! Ser jättemycket fram emot!

Körsbärsträdgården

Har ännu inga biljetter bokade och tänkte läsa verket i fråga innan jag bokar, men ser helt klart intressant ut! En riktig klassiker av Tjechov, en av Rysslands stora författare. Även här med bl.a. Marie Richardson och Hans Klinga - skrik till om ni är taggade på att följa med!

Stormen

ÄNTLIGEN! Äntligen vad?, tänker ni förhoppningsvis inte nu, eftersom ni såklart inser varför jag är så lyrisk. Shakespeare. ÄNTLIGEN Shakespeare igen! Fruktansvärda 1,5 år har gått sen jag senast såg en Shakespearepjäs på Dramaten, då Muntra fruarna i Windsor, som var en riktig höjdare. Då som nu har Stina Ekblad en stor roll, tillsammans med Örjan Ramberg och underbare Jonas Karlsson. Kan inte bli annat än bra!

En familj - August: Osage County

Marie Göranzon, Börje Ahlstedt, Ingela Olsson, Jan Malmsjö och Thomas Hanzon räcker väl egentligen som motivering? Var en stor publiksuccé i våras och får nog föräras med ett besök av mig.

Och detta är alltså bara vad Dramaten har att erbjuda! Stadsteatern spelar bland annat Harry Martinssons Aniara, Shakespeares Trettondagsafton och Strindbergs Fadern. Nu håller ju Stadsteatern som vi alla vet inte riktigt lika hög klass som Dramaten (som ju är lite finare, lite bättre..), men värt 100 kr/biljett är det ju trots allt! Dessutom ska jag ju till Göteborg och se Sunset Boulevard på Göteborgsoperan.. vid närmare eftertanke undrar jag om jag kommer hinna med att plugga den här terminen.

Totalt opepp

Så var det dags för en ny termin med studier, vilket jag i ärlighetens namn inte är överdrivet pepp på. Själva studerandet känns helt okej - jag tror inte den här kursen (Civilrätt 2, vilket innebär allmän och speciell avtalsrätt, fordringsrätt, krediträtt och skadeståndsrätt) kommer vara min absoluta favorit, men inte det tråkigaste heller. Har läst några av böckerna redan och det mesta är helt okej, bra allmänbildning och på sina ställen riktigt intressant. Allt runt omkring studierna är jag dock väldigt icke-pepp på. Långa resor till universitetet med oskäligt dyra SL som aldrig är i tid mellan november och mars, tidiga morgnar (delvis mitt eget fel när jag valde en grupp där seminarierna börjar 8.00, men palla ny grupp med folk jag inte känner...), halvtaskiga luncher eftersom jag är för lat för matlåda och för snål för att köpa mat.. sjuka kostnader för böcker. Verkligen SJUKA kostnader, jag blir arg bara jag tänker på hur mycket pengar jag kommer att ha lagt ut på den här kursen.

Dessutom saknar jag redan mitt underbara sommarjobb. Vissa skulle säkert tycka att det vore hur trist som helst att till 90% av tiden sitta och aktivera avtal, men jag tyckte det var hur skönt som helst. Behövde vara koncentrerad, det var viktigt att det blev gjort, det hade ändå viss variation, men det var på intet sätt så att man var komplett färdig vid fem. Till det underbara arbetskamrater som förgyllde sommaren - stundtals kändes det faktiskt nästan som betald semester. Trivdes som fisken i vattnet!

Nåväl. Det är bara att tagga till och försöka se det positiva i det hela. Höst betyder ju trots allt inte bara jobbiga SL-resor, tidiga morgnar och tokmycket paragrafer, utan dessutom curlingsatsning, AS Roma och teaterbesök!

ÄNTLIGEN!

SERIE A-PREMIÄR!!!

OCH NICOLÁS BURDISSO ÄR HEMMA!!

Det finns bara två av er...

Ibland får man kämpa riktigt hårt för att förnuftet ska kunna besegra känslorna. Besvikelse, förnedran, känslan av att vara totalt grundlurad, skapar lätt känslor av något som åtminstone närmar sig rent hat. Det är i såna stunder man får påminna sig själv om allt vackert som trots allt finns - och att den äcklige lille förrädaren trots allt mest gjort bort sig själv. Ingen idé att slösa energi på en människa som spottar på de människor och den stad som byggt upp honom.

Vem fan är Aquilani? Ingen jag känner till i alla fall.

Tio dagar senare..

Så ser livet ut ungefär likadant ut. Skulle egentligen ha jobbat sista dagen för sommaren idag, men jag trivs så bra och börjar ju faktiskt inte förrän 31 augusti, så jag bad om att få jobba ytterligare en vecka. Det fick jag. Bra, i sanning mycket, mycket bra.

Förra helgen bjöd på ett besök till Gröna Lund. Äckligt mycket folk, äckligt varmt, äckligt mycket fel (på Extreme, Jetline, Kvasten, Vilda musen, kortläsare...) men ändå väldigt roligt! Insane blev det tre åkturer i - kan garantera att Stockholm är väldigt vackert även upp och ner! I söndags fyllde underbara Tove 18 år, inte klokt vad åren går. Tyckte det var ungefär igår som hon gick i sjuan...

Tror inte jag har så himla mycket att säga för tillfället. Jo, det är trevligt att jobba på ett företag som det går så himla bra för. Man blir bjuden på ohälsosamt stora mängder tårta.. nu vet ni ju att jag gillar tårta, så hjälp mig - köp eller leasa en VW, Audi, SEAT, Skoda eller Porsche, och finansiera den via oss! Ni vet att ni kommer bli nöjda med bilen..för att citera min mamma, med elva år i företaget; "Egentligen tycker jag att jag jobbar med välgörenhet!". Så sant som det är sagt!

Här är man aktiv..

Hoppsan, nu hade det visst gått en vecka utan uppdatering igen. Jag skyller detta på en liten snabbvisit till Bohuslän under helgen. Det var trevligt, kul att träffa farmor och farfar, men SJ gjorde såklart sitt bästa för att förstöra. Två timmar och tjugo minuter spenderade jag på Södertälje syd, världens sämsta tågstation. Tåget skulle ha gått 18.28, det gick 20.05. Det skulle ha varit i Göteborg 21.17, det var där 23.12. Fyfan vad jag hatar SJ. Och vet ni vad det berodde på? Personalbrist. PERSONALBRIST. HUR KAN MAN INTE HA EN BACK-UP I STOCKHOLM??? Okej om det skulle ha varit förarbyte på någon död liten plats som Herrljunga och föraren plötsligt blivit sjuk, men i LANDETS HUVUDSTAD!?!? Hatar SJ av hela mitt hjärta. Tyvärr har jag redan bokat tågbiljetter med amatörerna till Göteborg i oktober, men därefter blir det INTE NÅGRA FLER RESOR MED DOM. Idioterna ska inte tjäna en krona på mig. Min 16 år gamla Saab, för att inte tala om DAS AUTO, hade aldrig svikit mig på detta sätt. Fortfarande förbannad. Sen kan dom inte ens bjuda på mat eller åtminstone en macka som kompensation för förseningen. Tråkigt att SJ inte har förstått att de är ett serviceföretag. Hade de varit inom en bransch med sund konkurrens hade de inte överlevt ett halvår.

Finn ett fel...

Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Fordran och skuld...

Efter den mörka nattvandring som vårterminen var från mars och framåt (med en liten ljusglimt i form av Europarätten) ställdes jag inför två alternativ; bryta ihop fullständigt, hoppa av juridiken och plugga det jag sa att jag aldrig skulle plugga (ekonomi) - eller bryta ihop fullständigt, ta fram all vilja, ilska och energi och ge C2:an en rejäl chans. Just nu är jag helt inne på alternativ två. Jag har redan läst två av de böcker som ingår i C2:an (d.v.s Civilrätt 2, vilket innefattar allmän och speciell avtalsrätt, skadeståndsrätt, sakrätt, fordringsrätt med mera) och är halvvägs igenom den tredje (Fordran och skuld). Hittills är det relativt intressant, även om vissa delar (exempelvis panträtten) är ganska krångliga och nog kommer fordra ett antal genomläsningar, seminarier m.m för att få grepp om.

Knappt tre veckor kvar på jobbet nu, och det känns lite blandat inför hösten. Jag tror att C2:an kommer bli ganska intressant, om än krävande, och just nu känns det bra att den är såpass lång (tenta först 10 december, 22,5 hp). Å andra sidan trivs jag så fruktansvärt bra på jobbet att det nästan är larvigt. Utnyttjar inte ens desperat kvällarna utan går frivilligt och lägger mig vid tio - halv elva för att vara utvilad. När hände det senast? Aldrig.

Otursförföljd idrottskvinna

Häromdagen insåg jag att shit, det är bara två månader, om ens det, tills curlingsäsongen drar igång! Vad hände med min försäsongsträning? Dags att ta tag i det! Sagt och gjort, trots regn begav jag mig glatt ner till löpspåret. Allt frid och fröjd (utom min kondition som är i ett tragiskt skick efter ett par veckors slöande), fram till sista långa nerförsbacken. Släpper på, mycket nöjd med dagens insats, när jag plötsligt känner en rejäl smärta i foten och finner mig själv hoppandes fram på ett ben. Upptäcker att en vass pinne på något sätt (gissar att den dragit nytta av lutningen i backen) trängt igenom hela den tjocka sulan och in i min fot. Ganska äcklad och haltandes tog jag mig bittert hem.

Tack och lov var pinnen för kort för att skapa så mycket mer än ett ganska ytligt sår, och skam den som ger sig! Jag tyckte ju dock inte att jag behövde utmana ödet ytterligare utan bestämde mig för att utnyttja gymmet på jobbet. Allt går finfint, löpningen känns bättre, har hela stället nästan för mig själv, fräscht omklädningsrum och exemplarisk dusch. Problemet kom när jag skulle ut. Jag hade helt missat att mitt passerkort tydligen inte funkar efter 18.00, och när tror ni jag kommer upp från gymmet? Jovisst, 18.05. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta över insikten att jag var inlåst, och hade halvt anfallit den tomma receptionsdisken i jakt på något nummer att ringa när jag upptäckte dagens räddare - en av receptionisterna aka säkerhetsansvariga som just var påväg ut. Hädanefter tror jag att jag ska ta mig ut i friheten så snabbt som möjligt...

Betraktelser från södra Sverige

1. Det finns många som pratar skånska i Skåne.

2. Kanske för att väga upp det så har många väääldigt fina bilar! Porsche, Audi och sånt. Gillar även att flertalet var köpta på Din Bil och Börjessons bil i Ängelholm, dessa fina VW-återförsäljare!

3. Även om det inte lät så i punkt 2 så älskar jag skånska!

4. Frysboxen för mjukglass i glasskiosken i Skanörs hamn är usel.

5. Cissis lägenhet har ett oförskämt bra läge.

(6. Södertäljes politiker är dumma i huvudet när de tror att de kan likna Södertäljes lilla, förvisso söta, slussområde med hela det hav som omger Helsingborg.)

7. Barnafödande har inte förstört Donnans sångröst. Puh.

8. SJ stod för årets bomb när alla tre tåg jag var tvungen att åka kom och gick i tid.

9. Det finns lika många äckliga, dryga, skrikande, öldrickande människor på tågen i Skåne som i Stockholm. Det hjälper inte att tågen går lika snabbt som bil och att man dessutom kan läsa på dom, endast min bil skyddar mig från dessa patrask! Borde vara minst 5 års fängelse och HÖGA böter på folk som är störande berusade på allmän plats.

10. Pågatågens säten är klädda i en hemsk, lila färg och är så låga att man slår hakan i det lilla bordet. I övrigt inte så mycket att klaga på. Stort plus för papperskorgarna, som gjorde att jag faktiskt kunde avnjuta en frukt på resan utan att behöva hålla i äckligt skrutt en halvtimme. Se och lär, SL!

Sammanfattningsvis - helgen var mycket bra! Såhär tre dar senare, men vaffan... jag jobbar. En timmes övertid idag, hahaha. Jag älskar mig själv... eller kanske snarare mitt jobb.

A1

En sån här fin bil står numera i entréhallen på jobbet - Audis nya modell, A1. Bilden gör den inte riktigt rättvisa, men den är hur läcker som helst. Vill ha. Synd att den kostar typ 220 000 kr, vilket är hyfsat mycket för en bil med väldigt litet baksäte och så. Men ändå. Det är en Audi och perfekt storlek för mig.. men nåväl, om jag väntar ett par år kommer folk börja sälja den begagnat, vilket såklart blir en mycket bättre affär eftersom bilen sjunker i värde med typ 50 000 så fort den rullar ut från affären.

SM-silver!

Det blev till slut en andraplats för mitt quidditchlag The Flying Errors i Quidditch-SM, som gick av stapeln i Järfälla nu i helgen. Vi inledde mot laget som inte bör nämnas vid namn, aka Dachau Death Eaters. En glass till den som hittar ett smaklösare namn. Förutsättningarna var inte direkt optimala - Tove stukade foten påväg till turneringen (säger ju att man inte ska åka kollektivt, springa för att hinna till tåget=enorm skaderisk), och själv fick jag en armbåge i ryggen efter ett par minuter. Länge sedan jag var med om något så läskigt - det fick rakt igenom och värkte i både rygg och bröst, fick knappt någon luft, kunde inte springa mer än ett par meter. Det gick över en stund efter matchen men hade nackont resten av dagen. Trots att vi bara hade en jagare som kunde springa (Kajsa) lyckades vi hålla siffrorna nere till 10-30. När kvicken släpptes fångade vår sökare den, men jag glömde visst att nämna att hela HP-fandomen i Sverige är mer korrupt än domarna i Serie A, så de hittade någon anledning att döma bort det. Förlust istället med 80-10 och humöret inte direkt på topp.

Som Romasupporter är man dock van vid orättvisor så vi tog nya tag under gårdagen! Först match mot Xtreme Wiggaz United, där vi spelade ut totalt och gick upp i 80-20 ledning innan deras sökare tog kvicken. Oturligt där, hade vi fångat kvicken hade vi på allvar kunnat ge DDE en riktig match trots förlusten mot dom. Eftersom kvicken var värd 50 poäng vann vi ändå matchen.

Den sista matchen mot Jämtland Jägermeisters blev också den bästa. Bra spel från båda lagen, men tack vare en fantastisk vaktare i David, två slagmän (Li och Rose-Ann) som knappt missade ett kast och skoningslös effektivitet framåt gick vi upp i en 80-30 ledning innan Miche till slut fick avsluta SM genom att fånga kvicken. Detta gav oss en, med tanke på domarnas uppenbara partiskhet, mycket hedrande andraplats!

Fotbollen är död och ni har dödat den.

Jävla Spanien. Hatar spanjorer efter min vistelse i Oxford för två somrar sen, där dom ständigt var försenade och toppade insatsen med att vara en halvtimme sena, inte be om ursäkt, och sedan säga att de inte skulle med när de fick höra att utflykten inte var obligatorisk. Nej förlåt, jag hatar inte spanjorer, jag är inte rasist, men en hel del av dom går mig minst sagt på nerverna. Som Andrés Iniesta (detta trots att han spelar i Barca), som efter att ha lurat bort en motståndare inte springer efter bollen utan istället står kvar, inväntar lätt knuff, och sedan faller och gråter hjärtskärande. Fan, spanska landslaget har större likheter med misslyckade skådespelare än med seriösa fotbollsspelare.

Men man får se det positivt - jag kanske kan glädja vissa läsare genom att nu inte prata så mycket fotboll förrän Serie A drar igång igen. Efter jobbet imorgon ska jag iaf gå och se Sissela Kyles föreställning "Dina dagar är räknade", vilket låter positivt och bra. Ungefär som min sinnesstämning just nu. Haha ooh the irony.

I övrigt är det Quidditch-SM lördag och söndag, i Karlhäll. 16.00 på lördag spelar mitt lag The Flying Errors sin första match. Kom och heja!! Vi lovar inget skådespel á la Spanien, däremot vilja á la de Rossi. Varnar dessutom för rättmätiga psykbryt á la Totti. Mmm fy fan Totti alltså. Vet ni varför jag älskar honom så mycket, förutom alla vackra mål, klackar, geniala passningar och så vidare?

För att han är så jävla mänsklig.

Back to work

Här har det varit dött ett tag, vilket berott på att jag haft sommarens enda semestervecka (den lediga veckan i slutet av augusti innan terminen börjar räknas inte riktigt...) och spenderat största delen av den på Gotland. Om jag nu bara skulle ha en vecka ledigt så blev det ju helt klart rätt vecka iaf, har varit helt underbart väder! Gotland visade sig från sin bästa sida - eller ja, det här var ju första besöket, men jag har svårt att tänka mig att det kunde blivit bättre! Varmt i luften, varmt i vattnet, inga alger, och dessutom hade inte den stora turistinvasionen börjat än.

Sen jag kom hem i fredags har jag såklart mest ägnat mig åt att titta på kvartsfinalerna i VM! Höjdpunkten var givetvis Tysklands totala mangling av Argentina (Maradona såg gråtfärdig ut redan efter tre minuter när 20-årige Thomas "Bollkallen" Müller nickade in sitt fjärde VM-mål...), men även den helt sjuka upplösningen av Uruguay-Ghana, där Ghana missar en straff på stopptid i förlängningen och Uruguay sedan, såklart, vinner straffsparkarna, var underbar att skåda. Nu vet jag att det är ett antal av mina läsare här som snabbt klickar sig vidare i cyber-rymden så fort jag börjar närma mig VM. Tycker detta är tråkigt, och tror faktiskt att ni missat hela poängen! VM handlar inte om ett antal män från olika hörn i världen som samlats för att springa efter en boll i 90 minuter. VM handlar om drömmar, om kärlek, om hopp och förtvivlan. Livet komprimerat till 90, eller ibland, 120 minuter plus stopptid och straffar. Se Asamoah Gyans straffspark i, tja, 122:a minuten mot Uruguay, som träffar ribbans överkant. En decimeter lägre och han hade för alltid varit hjälte i Afrika. 10 centimeter - så mycket kan det skilja mellan ljuvaste himmel och djupaste helvete.

Imorgon är det dock vardag igen, men det ska bli kul det också!

Arrivederci

Känner att jag borde kommentera Italiens patetiska VM-insats. Inte för att någon läsare här bryr sig utan för att få ut lite frustration och ilska.

En av idrottvärldens mest berömda klyschor är att ingen spelare får vara större än laget. Sant, men det är heller inte alltid speciellt smart att låta en tränare låta sig växa större än laget. Marcello Lippi kommer för alltid vara gud i Italien efter att ha plockat hem VM-guldet 2006. Det ska han ha all respekt för, liksom det var hedervärt att direkt efter uttåget nu ta på sig hela skulden -även om det inte var mer än rätt att han gjorde det sistnämnda. För jo, skulden är till åtminstone 90% Lippis.

Vi som varje vecka följer italiensk fotboll vet att det inte råder brist på duktiga, italienska, fotbollsspelare. Det må så vara att Inters startelva inte innehåller en enda italienare, och det finns inte alls lika många italienare i den absoluta världstoppen som för fyra år sen, när åtminstone Buffon, Cannavaro, Pirlo och Totti tveklöst tillhörde de 10-15 bästa spelarna i världen, MEN, och det är ett väldigt stort men, de spelare som utgjorde det italienska landslaget bestod inte av sämre spelare än vad Slovakien, Nya Zeeland och Paraguay ställde på benen. Det är Lippis jobb att se till att spelarna har rätt positioner och rätt taktik, och det misslyckades han totalt med. Katastrof.

Och då har jag inte ens kommit in på det faktum att hälften av spelarna inte ens borde varit där. Inte för att de är usla fotbollsspelare (undantaget Iaquinta, Romas bästa affär någonsin när de inte köpte honom...), utan för att det satt ett antal spelare hemma i Italien som är betydligt bättre. Gruppen skulle man ha klarat sig förbi ändå, men sen hade det tagit stopp ändå. Inget landslag i världen vinner VM med sina sisådär sjunde, åttonde, kanske nionde bästa anfallare i startelvan. Cassano, som jag egentligen har svårt för efter sättet han behandlade Roma på, borde ha varit helt given i startelvan. Detsamma gäller Totti - jo, jag är partisk, men även en opartisk person kunde se att det inte fanns en spelare i Italien som klarade av att slå bra femmeterspassningar. Än mindre vara i närheten av Tottis små läckra klackar och vrickningar som öppnar upp enorma ytor. Miccoli och spännande Rossi skulle åtminstone ha varit med i truppen. Mario Balotelli är ett stort svin men kan få saker att hända på egen hand och borde kanske, kanske ha haft en plats han också. Kan dock förstå valet att peta just honom med tanke på att han knappast skapar någon harmoni i gruppen. Av de som trots allt var med i truppen är det skandal att irrationelle, underbare Fabio Quagliarella bara fick 45 minuter i sista matchen (ett mål och ett assist på den tiden...), och Serie A´s skyttekung Antonio di Natale fick inte många fler minuter han. Beslut man hade kunnat förstå om spelarna som gick före hade hetat Lionel Messi, Forlán och Diego Milito. Verkligheten var dock en annan - Vincenzo Iaquinta har jag aldrig sett göra en bra match någonstans, och Alberto Gilardino har jag aldrig sett göra en bra match i landslaget. Inte så märkligt att Nya Zeelands backlinje inte direkt darrade av skräck. Det hade inte Enhörna IF i division 4 Södermanland gjort heller.

Nåväl, nu tänker jag inte sörja det här mer. Då var ju då - VM 2006.

Sekretessen regerar

Jag skulle kunna skriva massa roliga anekdoter från jobbet här, och ha en hel uppsjö av fyndiga kategorier - dagens kändiskund, dagens dummaste fråga, dagens värsta säljartabbe, dagens lunchämne och så vidare, men i stort sett allt är under sekretess. Så kan det gå. Jag har iaf väldigt roligt och dagarna går fort! Tyvärr så fort att jag inte hinner mycket mer än att jobba och se på VM, så bloggen är mer eller mindre död för tillfället (utom de stunder jag måste skrika ut min kärlek till och frustration över Italien).

En riktig prins

Tydligen har det varit något slags bröllop idag.. säkert trevligt. Själv har jag tittat på Holland-Japan, Ghana-Australien och Kamerun-Danmark. Fotbolls-VM är det största som finns efter alla matcher Roma spelar. Att Sverige inte är med skiter jag egentligen i, så länge Italien är med. Såg ni hur hela startelvan mer eller mindre skreksjöng nationalsången inför matchen mot Paraguay? Inte? Synd för er.

Imorgon är det dags för Italien igen, och med hjärtat hos Roma håller jag såklart tummarna lite extra för Daniele de Rossi. Denne fantastiske man som ensam har hjärta så det räcker och blir över för hela Rom. Capitano futuro, Tottis arvtagare. Killen som skiter blankt i ropen från Madrid och enligt rapporter tar moppen till träningarna. Daniele de Rossi - mannen, myten, legenden.

Även i gli azzuri: No Totti, no party

Efter Italiens VM-premiär mot Paraguay (1-1), där Romas enda bidrag i den italienska truppen, Daniele de Rossi, räddat både äran och poängen efter en hörna så går samme man ut i pressen och säger att Italien saknar "en Totti eller någon som honom".Uppenbarligen saknar Daniele sin kapten. Jo tack, vem fan saknade inte Totti när Pepe trots fina intentioner slog var och varannan passning helt åt skogen, Iaquinta var så dålig som bara han kan vara, och Gilardino inte helt oväntat gjorde sin femhundrade misslyckade landskamp. Det finns ingen i Italien som kan slå en passning på fötterna på sina medspelare, ingen som kan öppna upp ytor med en snygg klack eller en genialisk vrickning - helt enkelt finns det ingen som gör något som är det minsta oväntat, och då blir det heller inte så många mål. Marcello Lippi må ha tagit Italien till VM-guld 2006, det hindrar honom inte från att ha gjort en rätt så märklig laguttagning den här gången... försvarat guld? Inte en chans i världen. Når man semifinal är det klart över förväntan, kvartsfinal realistiskt om man ändå är lite, lite optimist...

Men tänk så vackert det hade kunnat vara...

Let's get the party started!

VM hittills måste jag erkänna är lite av en besvikelse! På tok för många lag som spelar på tok för dåligt. Att Frankrike skulle vara rätt kassa hade jag räknat med, men att Argentina med Messi, Higuain, Milito och Tevez skulle vara ineffektiva (även om de nu vann sin match)? Att England skulle spela så bedrövligt? Att sistnämnda lag skulle ha en klantig målvakt kommer väl inte som någon blixt från klar himmel (vi har sett det förr...), men herregud... skärpning!! Imorgon hoppas jag att Tyskland skapar lite drag och liv i den här turneringen! Även om man kanske inte har några jätteprofiler (även om Lahm och Schweinsteiger är stora personliga favoriter) så vet vi ju alla att Tyskland och VM är a match made in heaven. Som den gamle engelske skyttekungen Gary Lineker uttryckte det; "fotboll är en enkel sport. Man spelar i 2*45 minuter, och sen vinner Tyskland".

Annars sitter jag personligen mest och väntar på Italiens intåg i turneringen. Det är stor risk för en floppturnering, men hoppet är som bekant det sista som överger en. Och handen på hjärtat - ett lag innehållandes Daniele de Rossi har per definition dubbelt så mycket hjärta och passion som det franska laget lyckas samla ihop tillsammans. Forza Daniele!!

Lööööv 2010, here I come

Kvick uppdatering, ni vill ju inte sakna mig i era liv! Om någon timme ska jag ta pendeln in till Stockholm och gå på något som heter "Den improviserade schlagerfestivalen", tillsammans med Anna och Fia. Det blir säkert awesome - Anna och Fia är ju minst sagt schlagernördar och jag är lite taggad på att se improteater efter att Jenny hypat det. Dessvärre är det ju en del av den här fånigheten Love 2010 (aka Löööv 2010), men man kan inte få allt...

Annars jobbar jag ju numera heltid, vilket är en rejäl omställning efter all "fritid" man har när man pluggar..det mesta går iaf bra, de misstag jag gör rättar jag till och folk är trevliga - mycket mer kan man inte begära!

Imorgon ska jag på Operan och se Macbeth tillsammans med Tove, och på fredag börjar fotbolls-VM..så om det blir lite tomt här framöver vet ni varför!

You really don't stand a chance

AAH NY TEASER TRAILER, ÄNTLIGEN!!!

Seriöst längtar så sjukt mycket...samtidigt inte eftersom det är ytterligare ett steg närmare slutet. Men positiva tankar nu - iiiih.

Stänger ner verksamheten

Nu har jag läst alla relevanta rättsfall, hela boken två gånger, gått igenom och markerat de viktigaste lagparagraferna, och tittat på två gamla tentor. Med andra ord - nu är det färdigpluggat inför morgondagens tenta. Visst skulle jag kunna sitta och läsa i boken på måfå några timmar till, men jag tror inte det kommer öka chanserna att skriva bra imorgon. Senaste timmarna har jag istället ägnat åt att springa och att baka en chokladkaka till efter-tentan-picknicken imorgon. Bra prioritering!

Kommande timmar tänker jag ägna åt att läsa! Den allvarsamma leken lästes ut på mindre än ett dygn, älskade! Har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som förvisso var bra men ändå inte levde upp till mina högt ställda förväntningar. But now we're talking! Det här var mycket, mycket bättre. Om det var för att jag, som Tove påstår, är cynisk eller inte låter jag vara osagt, men gillade den gjorde jag åtminstone.

The fool never learns

Gladare nu! AB i Europarätten, 18,5 av 20 poäng, 18 var gränsen för AB. Till och med marginal ju! Visserligen bara en 6-poängskurs, men viktigt för självförtroendet att inte få två BA på rad..särskilt inte när det var i ett ämne som jag faktiskt tyckte var intressant och ganska roligt.

Idag skulle jag lämna tillbaka en bok (Germinal) på biblioteket innan jag skulle klippa mig. Eftersom jag i förra veckan beställde tre böcker från Adlibris, borde plugga massor till Rättsinformatikstentan på fredag, och börjar jobba på måndag hade jag lovat mig själv att låna max en bok. Bilden visar vad jag kom hem med. Jag lär mig aldrig. Får försöka se det positivt - det är ju gratis! Vore värre om det var skor, kläder, smycken, smink eller liknande jag inte kunde motstå!

Säljes till högstbjudande

Liv i tusen bitar - en riktig utmaning att pussla ihop! Garanterar att alla tusen bitar finns med, dock ingen bild på hur resultatet ska bli. Säljs i befintligt skick, ingen ångerrätt. Intresserad? Nej, det är du inte.

Supertrött och frustrerad på (nästan) allt och alla. Har något virus eller skit i munnen som gör det omöjligt att äta eftersom det då känns som att hela munnen ska frätas sönder. Värker i bihålorna och tandköttet verkar inflammerat. Studierna går åt skogen. På det en massa skit som jag inte kan påverka men som i bästa fall tynger ner mig och i värsta fall bara får mig att vilja hoppa från en bro.

The sun also rises..jo tack, isåfall är det läge att börja visa sig nu.

Stoppa pressarna!

Ramaskri i hela landet, eller åtminstone i landets tidningar. Anna B floppade, stort fiasko, Sverige missar finalen. Ja herregud, med de löpsedlar det var i morse kunde man ju tro att hela regeringen förolyckats eller att ett tredje världskrig brutit ut. Så illa var det tydligen inte, utan vi råkade missa finalen i Eurovision Song Contest. En tävling som går vartenda år och mer och mer blivit en uppvisning i total smaklöshet. Radiopop upphöjt i hundra, ett fåtal bra låtar dränkta i ren massproducerad smörja. Jaja, har vi i Sverige inte större problem än en utebliven finalplats så skattar i alla fall jag mig väldigt lycklig. Man blir ju inte förvånad över att proportionalitetsprincipen är en relativt ny företeelse i svensk rätt, för folk i det här landet saknar förvånansvärt ofta förmåga att sätta saker i rimliga proportioner. Ibland tror jag helt enkelt att vi har det lite för bra...

Terminens sista tenta om en vecka, i Rättsinformatik. Be mig inte förklara vad det är, ni vill inte veta. Även om det nu inte blir något sommarlov (ska jobba tio veckor) så ska det bli skönt med ett litet avbrott från pluggandet, känner att jag behöver det. Min hjärna är överbelastad. Inte för att jag pluggar de där åtta timmarna om dan som man borde, men ändå. Ska bli skönt att gå till jobbet, vara där åtta timmar, och sen gå hem och bara vara ledig resten av dagen. Dessutom är det ju snart dags för den där lilla turneringen som kallas Fotbolls-VM..visserligen utan Francesco Totti (Italiens förbundskapten må vara regerande världsmästare, det hindrar honom inte från att emellanåt vara lite dum i huvudet...), men med Daniele de Rossi på Italiens mittfält kan det nog bli hyfsat kul ändå!

I brist på Björn och Benny-musikaler får någon gärna sätta upp Tanz der Vampire i Sverige, så jag slipper sitta och slösa bort min tid på youtube. Finns på tok för lite musikaler i Sverige, vilket leder till att de få som finns dessutom är svindyra och uppbokade typ ett halvår i förväg. Med fler musikaler kunde vi dessutom få se lite fler riktiga musikalartister och inte Pernilla Wahlgren och Måns Zelmerlöv i varannan huvudroll...

Ett underverk

Idag har något mycket, mycket ovanligt hänt! Idag har jag köpt inte bara ett, utan TVÅ, plagg från H&M! Det var sannerligen inte igår! Dels hatar jag deras barbie-storlekar, som innebär att även om jag faktiskt får på mig plagget så sitter det så tight att det ser ut att vara tre storlekar för litet. Dessutom tycker jag inte att de haft så jättesnygga kläder alla gånger. Idag hittade jag dock ett par shorts och en tröja som, hör och häpna, faktiskt gick att få på sig, och såg ganska normalt ut! Jag var lite tveksam till shortsen p.g.a. mina stört fula ben, men nåväl, det är ju faktiskt inte H&M's fel. Får köra lite mer benövningar på gymmet bara så kanske det löser sig...lagom till nästa sommar eller så. Nåväl, bättre sent än aldrig. Några bilder på plaggen får ni dock inte. För det första är det mest basplagg så inte speciellt spännande, för det andra orkar jag inte hämta kameran och lägga in bilder, och för det tredje är det här ingen modeblogg (thank god!).

Semo orgogliosi

Det blev som väntat ingen scudetto den här gången heller, men man kan inte vara annat än stolt över Romas insats den här säsongen! Från en katastrofmercato, en om möjligt ännu sämre säsongsinledning, till att bli tvåa i ligan, två fjuttiga poäng från ettan! Från förra säsongens bedrövliga sjätteplats och missat Champions League, till att vara direktkvalificerade till nästa års upplaga av den finaste klubblagsturneringen. Obesegrade 24 matcher i rad i ligan. Två derbysegrar av två möjliga (bara det räcker ju egentligen för att en säsong ska vara räddad...).

Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om alla fördelar Inter får, men den uppmärksamheten är de inte värda. Jag nöjer mig med att säga grattis, särskilt till de Interspelare som faktiskt har lite hjärta och mycket vilja (läs: Javier Zanetti och Diego Milito), och till de Interfans som inte kom samtidigt som Zlatan.

Och nästa säsong kan egentligen bli hur bra som helst! Älskade, vackra Totti får tid att vila upp sin sargade kropp under sommaren, Rosella hittar lite pengar och köper in Burdisso utan att behöva ge bort Brighi, Daniele de Rossi bär hela Italien på sina axlar under VM, och Juan bevisar i samma turnering att han är världens bäste mittback. Menéz hänger i gymmet hela sommaren så han får lite lättare att stå upp, Vucinic övar passningsspel, och José Mourinho gör vackra Italien ännu vackrare genom att försvinna till Madrid. Helst tar han Mario Balotelli med sig.

Och i höst kör vi igen, full fart i både Serie A och Champions League. Till sist bjuder youtube på en liten video som visar hur vackert det kan vara när Roma spelar fotboll!

Du är ändå nummer två i kön

Fascinerande hur man kan tro att man känt någon väldigt väl i vad som känns som ett halvt liv, och sen inse under loppet av ett par dagar att man egentligen inte vet ett jävla skit. Jag kanske misstar mig - faktum är att jag nog aldrig hoppats så mycket att jag ska ha gjort en felbedömning - men jag vågar inte hoppas på att vakna upp imorgon och inse att det bara var en mardröm. Jag hoppas att vi kan skratta åt det här tillsammans i framtiden, men just nu känner jag mig mest äcklad. Ingen människa i världen kan behandla mina vänner på det här sättet och tro att jag kommer stå bredvid oberörd.

Dagen har annars varit bra! Var på en föreläsning om e-förvaltning som åtminstone var mer konkret och intressantare än den i måndags, och sen lyckades jag faktiskt plöja sisådär 100 sidor under några timmar i biblioteket. Dagen fortsatte sedan men en underbart god middag på en grekisk restaurang på Folkungagatan tillsammans med delar av underbara musikalarna - Cissi, Anna, Fia, Emilia och Linda, innan det bar av till Stadsteatern och Ibsens Gengångare med Helena Bergström i huvudrollen. Jag gillar ju Ibsen och det var faktiskt en riktigt bra uppsättning som lämnade oss alla lite omtumlade efteråt. Riktigt stark pjäs. Helena Bergström bör för övrigt hålla sig till att göra starka roller i tunga draman på riktiga teatrar, istället för att göra trista, ganska meningslösa roller i Colin Nutleys filmer...

I love my life, I love my life, I love my life...

35 sidor lästa och jag har sanningen att säga inte en aning om vad det är jag har läst. Omöjligt ämne, så fascinerande tråkigt. Hata rättsinformatiken (efter en dag, jag vet, inte bra detta...), så stört trött på massa flumkurser med flumteorier och oklart rättsläge. Längtar så efter C2:an, med tydliga, om än komplicerade lagar, såsom Avtalslagen och Skuldebrevslagen. Jag vet att jag kommer få äta upp det här i höst men herregud vad jag längtar just nu.

Mitt liv suger så jävla hårt just nu, inte klokt vad trött jag är på egentligen allt och alla. Först är jag EN fucking (förlåt för massa svordomar och allmänt dåligt humör) poäng från AB på folkrätten, och bara för att toppa det så kommer Roma lyckas torska scuedetton till äckel-Inter med två ynka poäng. Om man inte var ateist sen tidigare så hade man ju definitivt blivit det efter det här. Om det finns någon gud så är han just nu definitivt på jakt efter att göra mig komplett sucidial, och fortsätter han såhär kommer han fan lyckas också. Det fattas bara några failade tentor till, att min familj bestämmer sig för en sanslöst ful Skoda istället för den vackra Audin jag vill ha, och Mona Sahlin som statsminister på det här så tror jag att jag kastar in handduken för gott.

I hate my life.

Terminens sista kursstart

Den här månaden har egentligen potential. Jag gillar vanligen maj, må så vara att det under grundskolan och gymnasiet var mycket prov, men man ser alltid ljuset (både bokstavligt och bildligt talat då). Emellertid ska jag läsa Rättsinformatik de kommande fyra veckorna, och det verkar, baserat på introduktionsföreläsningen, vara stört tråkigt. Exakt vad det handlar om tror jag inte någon egentligen fattar, men det ska tydligen ha att göra med hur juridiken verkar i IT-samhället. Låter allvarligt talat mer som en kurs för Laptoptobbe än för mig...

Dessutom kan man inte direkt anklaga vädret för att vara sådär jättestrålande för tillfället. Känns mer som oktober än maj såhär långt. Hoppas på bättring under veckan dock. På onsdag blir det Gengångare på Stadsteatern med delar av musikalgänget och fredag-lördag blir det en liten tur till Dalarna med familjen. Jobbar som bäst på att övertala mamma om att låta mig köra (enda nackdelen med att ha en biltokig mamma...hon vill helst köra sin bil själv..), vi får väl se hur det går.

Mycket, mycket oinspirerat inlägg, jag vet. Tyckte bara att det var på tiden med en kort liten uppdatering. Förhoppningsvis lite gladare och mer inspirerad framöver!

Mourinho, vattene!

Att José Mourinho är ofattbart dryg och arrogant kommer väl knappast som någon större överraskning, men någonstans hade man väl hoppats att det kunde finnas en gräns även för denne man. Efter att ha skuttat runt och varit allmänt hånfull efter Inters seger mot Barcelona tycker han nu att det är dags att ge sig på Romas president Rosella Sensi.

Först och främst, det är på intet sätt Inters fel att Lazio är en smutsig och äcklig klubb, med fans vars hat mot Roma är större än kärleken till Lazio, som till på köpet har ett riktigt bedrövligt lag. Förvisso är Inter också sjukt äckliga, men återigen - även om de kan beskyllas för mycket så är det inte deras fel att Lazio också är äckliga,

Först och främst stör jag mig på ordvalet "Romas kvinnliga president". Ursäkta, vad i h-e har Rosella Sensis kön med det hela att göra? Okej att Mourinho stör sig på hennes uttalanden (även om jag inte tycker Mourinho är rätt man att kasta sten i glashus...), men varför ska han poängtera att hon är kvinna? Innebär det på något sätt att hennes ord är ännu dummare, att hon överhuvudtaget inte borde uttala sig på basis av att hon är kvinna? Vore mycket intressant att få höra en förklaring till hans ordval. Dock borde jag ju inte vara förvånad - bortsett från hans taktiska kunskaper om fotboll så har han aldrig tidigare visat något som tyder på ett IQ högre än 0.

Vidare borde Rosella tydligen visa respekt för de som "arbetar hårt" eftersom hon själv är född med silversked i mun. För det första är det åtminstone min utgångspunkt i livet att man ska respektera alla människor, oavsett hur hårt de jobbar och hur mycket de har fått med sig gratis... Visst, Rosella hade aldrig suttit som Romas president om inte hennes pappa ägde Roma innan han dog, men det betyder inte att hon inte har jobbat hårt. Både på och utanför planen har Roma varit väldigt upp och ner under ett antal år (alltför ofta mest ner...) och Rosella har tagit en mängd tuffa och impopulära beslut. Förra sommaren sålde hon fansens älskling, Alberto Aquilani, utan att laget fick någon förstärkning värd namnet. Säsongen inleddes minst sagt katastrofalt med förlust mot Genoa och ärkerivalen Juve, och som svar på det anställde hon den rätt så kritiserade Ranieri som ny tränare. Sisådär åtta månader senare är vi ett par ynka poäng från scuedetton och spelar final i italienska cupen. Nästa säsong är vi återigen med i Champions League. Kraven på hennes avgång är borta och truppen är mer eller mindre helt harmonisk. Om inte det är ett arbete värt respekt så finns det inget som är det.

Mourinho bör slutligen inte heller snacka en massa om silverskedar. Han är absolut en fantastiskt bra tränare, men handen på hjärtat - med de pengar han fått att spendera i både Chelsea och Inter vore det direkt tjänstefel att inte vinna sisådär två titlar varje år. Han må vinna 20 till, han kommer ändå aldrig vara hälften så mycket man som Rosella Sensi - och det, mindre smickrande nog för Mourinho, säger mer om honom än om Rosella.